Thursday, 19 July 2018

Maqdala 1868 – hur britterna plundrade Etiopiens kultur


Victoria & Albert museum i London ställer för närvarande ut artefakter som plundrades från Etiopien av en brittisk armé 1868. Utställningen har gett denna dramatiska händelse befogad uppmärksamhet och intensifierat debatten kring kulturgods som togs under imperialismens era.
                                                      

Den brittiska imperialismens aptit på kulturskatter är ökänd, nog så refererad till i dagens populärkultur. Ta årets storfilm Black Panther där afroamerikanen Erik stjäl en afrikansk yxa från ett londonmuseum och snäser åt den protesterande museidirektören att yxan ”was taken by British soldiers in Benin” – på samma vis som direktörens förfäder ”took everything else.” Eller se satirserien Simpsons, där en episod utspelas i faraonernas Egypten och två barnkaraktärer kastas ned i en pyramid som förseglas av en vakt som skrockar: ”So long kids! Give my regards to the British Museum!”

I just British Museum står den kanske mest famösa av alla kulturskatter som fördes till London: en samling skulpturer från Parthenon i Aten som togs (lagligt eller olagligt beroende på vem du frågar) till England i början av 1800-talet. Celebriteter has sedan dess verkat för ett återbördande. Från Lord Byron i högstämd lyrik till stjärnadvokaten Amal Clooneys juridiska försök. Samlingen har sin egen specialdesignade sal. Fri entré.

Långt mindre kända är de runt 350 objekten – manuskript, kläder, smycken – som 1868 togs från Etiopien, då känt som Abessinien, av en brittisk expeditionskår efter att den besegrat Tewodros II:s trupper vid hans fort i Maqdala. För 150-års-jubileet har Victoria & Albert museum (V&A) ställt ut ett tjugotal av dessa objekt i en monter. En liten utställning som väckt stor uppmärksamhet.

"Maqdala 1868". V&As direktör Tristram Hunt (t. v.) 
inspekterar montern med Etiopiens ambassadör

Monterns pièce de résistance är en gyllene kejsarkrona smyckad med intrikat filigransarbete, pärlor och kristen symbolik. Bredvid den står en kalk av guld, flankerad av sirliga krucifix och religiösa dokument skrivna i det antika etiopiska språket ge’ez.

Tretton år innan de blev krigsbyte kröntes Tewodros till etiopisk kejsare efter att ha bokstavligt krigat sin väg till tronen. Av Storbritanniens drottning Victoria fick han en pistol i gåva (som han skulle komma att ta sitt liv med). Den kristne kejsaren skickade i sin tur petitioner 1857 och 1862 om brittiskt understöd mot de muslimska styrkor som omgav hans rike. London hade dock ingen avsikt att tillmötesgå Tewodros appeller. 1864 kom svaret i brysk form: “It is not desirable for her Majesty’s Agents to meddle in the affairs of Abyssinia”.

Tewodros II

En kränkt Tewodros svarade med att ta ett antal i Etiopien verkande européer som gisslan; en gisslan han sedermera utökade med britternas utsände gisslanförhandlare. Allt detta i takt med att opinionen piskades upp i Storbritannien, Tewodros porträtterad som en ’galen hund’, hans agerande en attack på brittisk prestige som måste beivras.

Till slut gav drottning Victorias regering klartecken för en militär fritagningskampanj som förkunnades i augusti 1867. Kampanjen kom att utgöra en enorm logistisk utmaning men som dåtidens supermakt tog man sig an den – om inte för att man måste så för att man kunde. I Zula i nuvarande Eritrea anlades en hamn och flera mil räls och väg byggdes inåt land för de 13 000 från främst Indien skeppade soldaterna med ett följe på 26 000 man och 40 000 djur.



Britternas läger i Zula. “A British Indian military base built in a few months, with a pier and railways, as well as a telegraph into the interior


Fritagandet var sekundärt, det här var främst en straffexpedition: för Tewodros till straff och androm till varnagel. När armén nådde fram till Maqdala i april 1868 släppte Tewodros den europeiska gisslan, men den brittiska befälhavaren Robert Napier insisterade likafullt på kejsarens villkorslösa kapitulation. Som Napier senare förklarade: ”It was essential for the vindication of our national honour, which [Tewodros] has so grossly insulted, that he should be removed forever from his place.”

Som i så många andra av dessa företag var slaget en asymmetrisk saga där tusentals mörkhyade kastade sig in och föll i den västerländska vapenteknologins vita hetta. Spjut och arkaiska musköter mot moderna gevär, granatkastare, raketer. I Maqdala förlorade den brittiska sidan tjugo man, ställt mot etiopiernas 2 000. Geografen Clements Markham blev ögonvittne och beskrev hur britternas:

Snider rifles kept up a fire against which no Abyssinian troops could stand. They were mown down in lines, and unable to get in range themselves […] they returned again and again to the charge with great bravery. But it was like a man struggling against machinery. The most heroic courage could do nothing in the face of such vast inequality in arms.

Ridån för Tewodros styre föll i samma takt som hans trupper. Som sista akt sköt kejsaren ihjäl sig med pistolen från Victoria varpå Napier brände ned Maqdala – efter att ha plundrat det på så mycket gods att det tog en armada elefanter och mulor att frakta bort allt. Tewodros fru Terunesh dog sedan under transporten från Maqdala varpå hennes tillhörigheter också fördes till Storbritannien. I V&As monter förevisas hennes silkesbroderade bomullsdräkt och silversmycken.

Kronan. Teruneshs bomullsdräkt. Kalken 

I imperialismens era var Napiers kampanj unik då den inte syftade till någon form av annexion. Likt godsen han plundrade lämnade hans trupper Etiopien. Inför parlamentet i London förfäktade den konservative premiärministern Benjamin Disraeli att Napiers bedrift minde i kraft och beslutsamhet om Hernán Cortés invasion av Mexiko, dock med tillägget att:

there is the fortunate difference between the Abyssinian expedition and the great invasion of Cortez – that we did not enter Abyssinia to despoil the innocent, but in a spirit of justice, humanity, religion, and civilization, and that we are about now to vacate the country in a manner which will prove to the world the purity of our purpose.

Som del av denna förment idealistiska mission tog britterna även med Teruneshs och Tewodros son, den sjuåriga prinsen Alemayehu. Drottning Victoria fattade tycke för pojken som sedermera utbildades på Rugby school. 1879 dog han av lungsäcksinflammation – och kanske ett brustet hjärta.

Prins Alamayehu med äventyraren Tristram Speedy kort efter 
ankomsten till England 1868. Drottning Victoria skrev sin dagbok: 
”Heard that the Empr. Theodore's poor little boy, whom we had been expecting since yesterday, had arrived […] Little Alamayou is a very pretty, slight graceful boy of 7 with beautiful eyes & a nice nose & mouth […] He can say one or two words in English. Capt. Speedy, who has brought him, says the poor boy will never leave him for a moment, & always sleeps near him. They are an extraordinary contrast, Capt. Speedy being 6ft 6" & having red hair”

Alemayehu ligger begravd i Windsor slott där minnestavlan uttrycker en diskutabel tacksamhet: "I was a stranger and ye took me in." Victoria gav en mer insiktsfull kommentar när hon skrev i sin dagbok: "Very grieved & shocked to hear by telegram, that good [Alemayehu] had passed away this morning. It is too sad. All alone in a strange country, without a single person or relative belonging to him. His was no happy life."

Prins Alamayehu aged twelve or thirteen, 
shortly before he went to Rugby School.
I Etiopien ses Alemayehu som en krigsfånge, en trofé för britterna, stulen på samma sätt som kulturgodsen. Addis Abeba har formellt anhållit om att få prinsens kvarlevor återbördade ihop med annat som togs från Maqdala. V&As direktör Tristram Hunt har öppnat för ett utlån av V&As föremål men under samma förutsättning som British Museum är villig att diskutera lån av Parthenonsamlingen till Aten: att garantier ges att artefakterna returneras. För många greker och etiopier är sådana offerter förnuftsvidriga skymfer – att låna vad som stals av en från den som stal det – och försätter dem i ett smärtsamt dilemma: vägra lån och du får aldrig hem ditt kulturarv, acceptera lån och du erkänner plundrarens äganderätt.

På V&As hemsida efterlyser Hunt en debatt om föremålen från Maqdala och deras plats i brittiska samlingar. Hunt, som i sin tidigare karriär var politiker och argumenterade emot att repatriera Parthenonsamlingen, vill att sagda debatt konfronterar de komplexa frågor som naturligen uppstår. Smakprov gavs när den etiopisk-ortodoxa församlingen i London besökte monterutställningen. Många påtalade att artefakterna hör hemma i Etiopien, deras bortförande ett brott och att de bör återbördas. Men röster hördes också om att det var tur i oturen att britterna tog artefakterna: bättre att de slutade upp hos vårdande europeiska kulturinstitut än hos korrupta etiopiska regeringar. Liknande omdömen återfinns i kommentarsfältet på V&As hemsida, exempelvis en användare som skriver: “I’m Ethiopian and went to see it. I think it’s the best place to be kept. We Ethiopians we don’t look after what we got”.

Varianter av detta argument har begagnats av Londons museum i relation till flera artefakter. Exempelvis, när Parthenonsamlingen förvärvades var templet delvis uppsprängt och kreti och pleti naggade flitigt på marmorn. Bättre då, menas det, att skulpturerna hamnade i British Museum. Argumentet kombineras gärna med att föremålen är (mestadels) gratis att se och att deras hemvist i London fört med sig att man på en och samma plats kan ta del av en svindlande mängd av världens kulturskatter: ett fullbordat faktum som – kontroverser till trots – avlat en unik kosmopolitisk kontext i vilken upplevelsen av den individuella artefakten förhöjs. Den är värd att bevaras, resonerar Hunt bland andra, denna unika världskulturella miljö som varje återlämnad artefakt riskerar att devalvera.

I rådande brexit tider kan geopolitiska överväganden dock komma att trumfa alla dessa argument. Ty för att kompensera för utträdet ur EU söker London en närmare relation med Samväldet, och här menas det att repatrieringar av kulturgods skulle påtagligt öka landets goodwill bland de forna kolonierna.



"Tewodros begår självmord."
Illustration från en spansk 

tidning 1875 
Tewodros beslut att hellre strida och dö än kapitulera har bidragit till hans ikonstatus i dagens Etiopien. Kejsaren hade progressiva ambitioner, som att avskaffa slaveri, modernisera landets administration och bekämpa korruption. Men han var heller ingen duva, ökänd för sin våldsamhet, nyckfullhet och drog sig inte själv från att plundra. Lika stolt som han var diplomatiskt vårdslös hade han fått stora delar av Etiopien emot sig när britterna tågade mot Maqdala, något som avesvärt underlättade deras frammarsch.

När krigsbytet diskuterades ansträngde sig liberala britter att hålla isär Tewodros från hans befolkning. Till exempel var kronan och kalken i V&As monter föremål för en parlamentsdebatt 1871. Disraeli hade då ersatts som premiärminister av sin nemesis, liberalen William Gladstone, som argumenterade för artefakternas återbördande då britterna:

were never at war with the people or the churches of Abyssinia. They were at war with [Tewodros], who personally had inflicted on them an outrage and a wrong.

Känd för sin imperiekritik beklagade Gladstone emfatiskt “that those articles were ever brought from Abyssinia”, argumenterade empatiskt att för britterna var artefakterna oväsentliga men “probably to the Abyssinians sacred and imposing”, och ifrågasatte envist varför de ”were thought fit to be brought away by a British army.”

Kronan och kalken är än i London. I dag i en monter i V&A, ett museum som etablerades under imperialismens era och som med miljontals artefakter från fem millenier och världens alla hörn ger en onekligen unik encyklopedisk kontext att uppleva de etiopiska kulturskatterna i.


“The important point is that the claims of encyclopedic museums should be weighed against the rights of peoples whose heritage has been plundered. Even as they celebrate universalism, Europeans understandably cherish their own national stories. Former colonies also have a right to reach back into history. 
The panoramic perspective at the V&A comes at the price of denying the vast majority of Ethiopians access to precious emblems of their culture. How many will catch a glimpse in London of the imagination and craftsmanship of their ancestors? They belong in Addis Ababa. The British Museum’s Benin bronzes and caseloads of ethnic art […] fall into the same category.”

Det är en liten men ansenlig utställning som V&A bjuder (bokstavligen) på. Lika estetiskt behaglig som känslorna den kan röra upp är obehagliga, lika intagande som frågorna den väcker är svåra, lika vördsamt curerad som det är ett faktum att det utställda plundrades ■■


                                                      

”Maqdala1868” pågår till 30 juni 2019. Fri entré.

Victoria and Albert museum (Cromwell Rd, Knightsbridge, London SW7 2RL). 
Närmaste station: South Kensington.



Monday, 29 May 2017

D-dagen: en tur runt Sword

Bayeux, en pittoresk normandisk småstad främst känd för tapeten. Ni vet, den som skildrar Vilhelm Erövrarens invasion av England och hans seger i Hastings 1066. Mindre känt är att Bayeux var den första franska staden att befrias av de allierade 1944. Dagen efter D tog brittiska trupper kontroll över Bayeux där Charles De Gaulle höll sitt första tal på befriad fransk mark. Av något mindre betydelse kom undertecknad runt 70 år senare på besök för en guidad D-dagstur. 

Vilhelm Erövrarens landstigning 1066 och de allierades 1944. Två invasioner över Engelska kanalen som skrivit världshistoria. I slaget vid Hastings leddes den högra normandiska flanken av Roger de Montgomerie. Nio sekel senare ledde hans ättling – fältmarskalk Bernard ’Monty’ Montgomery – den allierade armén i Normandie. Likt Roger var Monty dock inte den yttersta herren på täppan utan svarade till amerikanske generalen Dwight Eisenhower, ”the Supreme Allied Commander”, som efter en nöjaktig väderprognos på morgonen 5 juni gav ordern för invasionen att gå av stapeln följande dag.

Den 6 juni 1944, ett datum som blivit synonymt med facktermen ”D-dag”. Invasionen var uppdelad i fem sektorer: två amerikanska (Utah, Omaha) och tre brittiska (Sword, Gold, Juno). Som oförbätterlig brittofil hade jag bokat en halvdagstur kring Sword. Hämtningsplats var Bayeuxs tågstation. Där stod andra turister och väntade på att plockas upp. D-dagen har blivit stor industri i området.






Ett ungt amerikanskt par började kallprata med mig. När jag sade att jag skulle besöka en brittisk sektor blev de konfunderade. Brittisk? Nedslagen fick jag förmedla nyheten att andra än amerikaner medverkat på D-dagen. Parets frapperande okunskap väckte historieläraren i mig. Jag började docera, däribland om hur britterna bidragit med fler trupper och fartyg än USA under invasionen. De nickade artigt alltigenom föreläsningen och räddades till slut av att deras minibuss kom – vindrutan skyltad ”US beaches”.

Bayeuxtapeten kan beskrivas som en 1000-talets propagandarulle i actionformat. Troligen var det Vilhelms bror, biskop Odo, som beställde verket. På tapeten framställs anglosaxarna som hårt stridande men slutligen betvingade av den taktiska, heroiska normandiska hären. Mina fördomar övertalade mig att det unga paret var produkten av efterkrigstidens propagandarullar i actionformat. I den populära historieskrivningen i USA finns en stark tendens att göra världskriget till ett amerikanskt soloprojekt; en skrivning som inympat generationer med en förvrängd bild av historien. Huvuddelen av skulden kan läggas på Hollywood.

Film representerar i dag den viktigaste historiekällan för allmänheten, inte minst för ungdomen. Lägg till detta att Hollywood inte bara dominerar USAs men även resten av världens (åtminstone västvärldens) populärkultur. Härigenom har led på led av unga amerikaner, britter, svenskar, tagit till sig en historia ur vilken icke-amerikanska prestationer suddats ut, förringats, till och med knyckts.

Bayeux - en pittoresk småstad
I Steven Spielbergs Saving Private Ryan, den kanske mest inflytelserika D-dagsfilmen under senare tid, nämns britterna en gång – i form av ett förklenande uttalande om Monty. Britternas kapande av en tysk ubåt med Enigmamaskin i maj 1941, innan USA ens trätt in i kriget, blev i Hollywoods U-571 en amerikansk bedrift. Filmen gavs ut 2000 och beskrevs av premiärminister Tony Blair som en skymf mot brittiska sjömän. Storfilmen Pearl Harbor släpptes på dagen 60 år efter Japans attack. I filmen hinner den amerikanske pilothjälten delta i Slaget om Storbritannien där han leder brittiska piloter, briljerar och hyllas av en tagen brittisk flygkommendör som med skälvande röst konkluderar att: ”God help anyone who goes to war with America.” Alla filmer rönte internationella framgångar, även i Storbritannien.

Slutligen stod jag ensam vid stationen, övriga turister upplockade av guidebussar som skulle till de amerikanska sektorerna. Jag började bli orolig. Hade de ställt in den brittiska turen? Inte tillräckligt med intresse? Men till slut dök den upp, en minibuss med sex andra deltagare samt guiden Phillipe, en gemytlig man från Bayeux med förträfflig engelska. 

Första anhalt var Pegasus bridge. När vi debarkerade fick jag känslan av déjà vu. Hade jag varit här förr? Men till slut förstod jag att det berodde på min forna last som inbiten spelare av Call of Duty 2, ett andra världkrigsspel i vilket man utför diverse uppdrag som brittisk, amerikansk och sovjetisk militär. I ett av de brittiska uppdragen gällde det att som förtrupp till huvudinvasionen överta just denna bro och hålla den tills förstärkningar anlänt. 

Uppdraget baserades följaktligen på en verklig operation, men att miljön var så naturtroget återgiven i spelet att jag kände mig som på mammas gata överraskade. Jämför till exempel huset vid brons fäste (bortsett från fasadens färg) vilket fungerade som café nu som då. 



Phillipe berättade insiktsfullt om operationen medelst kartor och bilder.

Det var några minuter in på D-dagen som sex Horsaglidare lösgjorde sig från Halifaxbombarna som bogserat dem över kanalen. I vardera Horsa satt en pluton brittiska elitsoldater. Tre av planen letade sig tyst vidare inåt land, mot bron.

Uppdraget var att överrumpla den tyska garnisonen, säkra bron och hålla den tills förstärkningar anlänt. Utan bron skulle de allierade ha svårt att snabbt forcera sig vidare inåt land. Med bron skulle tyskarna snabbt kunna föra förstärkningar till stränderna.

Phillipe - en gemytlig guide
00.16 landade det första glidflygplanet, 40 meter från överfarten. Två minuter senare hade övriga plan landat. Två tyskar stod vakt. Britterna debarkerade och anförda av löjtnant Den Brotheridge stormade de bron. Brotheridge sköt en av vakterna som dock hann avlossa en lysraket varpå tyska kulsprutenästen gav eld och fällde Brotheridge, men inte utan att denne fick iväg en granat som slog ut ett näste.

På så vis ledde Brotheridge D-dagens första operation, avlossade D-dagens första skott, eliminerade den första tysken samt blev den första allierade soldaten att falla i strid på D-dagen.

Inom loppet av tio minuter hade britterna intagit bron och höll den trots tyska motattacker till att understöd anlände kl 00.52.

Phillipe berättade för oss att caféet är i samma familjs ägo som 1944. De blev alltså de första – enligt skylten utanför redan 5 juni (Londontid!) – i Frankrike som befriades från ockupationen. Den då nioåriga dottern är dagens caféföreståndare.

Bron ersattes 1994 och flyttades till Pegasusmuseet intill där man även kan beskåda en Horsaglidare. På platsen där Brotheridge föll ligger en röd krans. 






Amerikaner brukar klandra fransmännen för att inte visa nog tacksamhet för befrielsen (fransmännen riposterar med att jänkarna sällan tackar dem för frigörelsen från britterna). Även britter slänger emellanåt ut sådan kritik, gärna i en kontext av kritik av EU. Men en tur runt Swordsektorn visar att slikt tadel har tunt på fötterna. Överallt, från borgmästarhus till enkel koja, vajar Union Jack och Stars-and-Stripes jämte trikoloren.



Allehanda gator bär anglo-amerikanska soldatnamn. Torg ståtar med statyer av Eisenhower. Kommunen Colleville-sur-Orne har till och med döpt om sig i Montys ära till Colleville-Montgomery. 



Ranville. Vidstående bild exemplifierar detta. Bilden togs i Ranville, en by som befriades på D-dagen av Jack Watsons fallskärmssoldater. Hans torg låg mittemot turens nästa anhalt: en militär griftegård, en av de tusentals ”war cemeteries” som hyser soldater från Samväldet som föll under världskrigen. Gårdarna sköts av Commonwealth War Graves Commission (CWGC), en mellanstatlig organisation som vårdar 1.7 miljoner gravar runt om i världen, de flesta koncentrerade till Frankrike och Belgien. 


Gravarna ligger utspridda på 23 000 gårdar, kvantiteten en följd av att britterna begravde sina fallna där de föll (att jämföra med amerikanerna som samlade sina stupade i några få gigantiska gårdar). Gravstenarna är gjorda av vacker kritvit Portlandssten, uppradade i behaglig symmetri.


Längst bak i Ranville fanns en tysk avdelning vars vård bekostas av CWGCs tyska motpart. Många intressanta frågor väcks. Vilka ligger här? Pliktinkallade? Waffen-SS? Hur sörjer man som tysk? Får man sörja? Hur ser man på D-dagen: början på befrielsen eller början på nästa traumatiska kapitel (ockupation, förflyttning, delning) i Tysklands 1900-tal? Phillipe förfäktade i alla fall att dagens tyskar – efterkrigsgenerationerna – betraktar D-dagen på samma vis som fransmännen: inledningen på deras frigörelse. 

Det är komplext. 2004 blev Gerhard Schröder, vars far dog i kriget, den förste förbundskanslern som inbjöds att delta på högtidlighållandet av invasionen. 2014 deltog Angela Merkel. Meningarna går isär om huruvida Helmut Kohl, vars bror dog i kriget, ville ha en inbjudan. Han fick i alla fall ingen – vare sig 1984 eller 1994 – och uppgav i en intervju att det oavsett fanns ”ingen anledning för en förbundskansler att fira när andra högtidlighöll ett slag i vilket tiotusentals tyskar mötte en miserabel död”.

Phillipe sade att i den utsträckning tyskar gästade området så gjordes det främst i privat regi – guidebolagen hade sällan tyska kunder. Och ifall tyska veteraner som tjänstgjort i området dristade sig att besöka så uppgav de, om de blev tillfrågade, att de stridit på östfronten.

Tysk soldatgrav i Ranville

I kontexten av allt detta var det intressant att gå igenom gästboken i Ranville där en tyska från Hamburg tidigare under dagen skrivit: ”Thank you, we will never forget.” Eftersom hon skrivit på engelska får man anta att tacket riktades till de fallna britterna.

Efter Ranville åkte vi via ett batterikomplex i Merville till den anhalt jag mest sett fram emot:

The beaches of Normandy. Ett slagfält hugget i britternas mentala triumfbåge – i linje med Agincourt, Blenheim, Trafalgar. Med endast 30 minuter att tillgå hetsade jag mig att insupa miljön och ta intryck. Jag blickade ut över den horisontfria kanalen, tog in de milsvida flankerna, sökte föreställa mig hur det såg ut den där dagen: hur det lät, luktade, kändes. Men det var som fördömt, och underlättades knappast av den stilla atmosfären som rådde – vinden, vattnet, strosande par och familjer.


Med tanke på operationens omfattning hade väl 30 timmar inte räckt. Historiens största sjöburna invasion hade förberetts under två år, med effektivt underrättelsearbete, konsolidering av luft- och sjöherravälde, framgångrika vilseledande manövrar, teknologisk innovation och uppbyggandet i södra England av gigantiska resurser.

Dimensionerna överväldigar. Bara under första dygnet sattes nästan 7 000 fartyg och 12 000 flygplan in. Bland mycket annat fördes 156 000 soldater över, varav 29 000 till Sword; 1 500 stridsvagnar, inklusive flytande propellerdrivna Shermans; upp emot två miljoner ton delar började fraktas över för att monteras ihop till två konstgjorda hamnar i Normandie.

Så det är hart när omöjligt att sätta sig in i hur det var. Robert Capa tog som känt bilder men de flesta förstördes i ett fotolabb i London. Kvar finns mindre än ett dussin klassiska svart-vita fotografier. Spielberg ska ha inspirerats av dem när han skapade öppningsscenen i Saving Private Ryan. Scenen rankas som en av krigsfilmhistoriens bästa. Den är lång, hemsk, renons på romantiserande – och jag rekommenderar den starkt.

Alors, så var det slut på turen. Vi åkte tillbaka till Bayeux genom Normandies vackra landskap, ömsom lummigt, ömsom öppet. Phillipe släppte av oss på stationen och jag tog tåget till Paris. Följande dag var 14 juli.

Bastiljdagen. Jag avstod från huvudparaden längs Champs Élysées men sökte mig dit på eftermiddagen. Plötsligt stängdes gatan av, tömdes på folk och fordon, fylldes med säkerhetspersonal och – voilà! – så drog presidentkortegen förbi för ytterligare en ceremoni. Till folkets fotograferande steg François Hollande ut under Triumfbågen som är sprängd med namn på Napoleons slagfält i det första tysk(romersk)a riket, ett rike som Napoleon sedermera upplöste. 

Triumfbågen, genom vilken ockupationstrupperna från det andra tyska riket marscherade 1871, ett rike som sedermera upplöstes till följd av det första världskriget. 

Triumfbågen, genom vilken ockupationstrupperna från det tredje tyska riket marscherade 1940, ett rike som sedermera upplöstes till följd av det andra världskriget. 

Där, med trikoloren smällande i vinden till Marseljäsens galanta refräng gjorde Hollande sällskap med skröpliga veteraner från det senare världskriget kring minnesmärket ”Den Okände Soldatens Grav” som restes efter det förra.

Hollande hade just återvänt från intensiva diskussioner med Merkel om eurokrisen. Paris och Berlin var oeniga i mycket men kompromissade sig fram till en lösning.

Vid diskussionsbordet, ett bättre sätt att lösa europeiska konflikter på än de som prövats tidigare.

I en tid av djup kris för EU så kan en D-dagstur vara hälsosam. Vare sig man är anhängare av EU eller ej, så får den i ett historiskt perspektiv betraktas som en fenomenal bedrift – och bekräftelse på att människan kan dra lärdom av historian.

En dag vid Normandies stränder skulle göra många gott. ■ 




Tuesday, 15 March 2016

Heritage, future, love: reflections of an adoptee

It is not entirely unique that adoptees from developing countries are reunited with their biological family. In the mid-1970s, I was adopted from Ethiopia to Sweden, 18 months old. Nearly three decades later (2004) I was united with my mother's family and a decade later with my father’s.

What is unique about my case is that it was they who searched for and found me. Which they further did more or less independently of each other and via such wondrous routes and sequences that even I started to falter in my agnostic beliefs.

Until they found me, I had a very faint interest in my origin. There was, somewhere, a vague notion of a destitute peasant family or the like. Probably impossible to locate. Perhaps they had succumbed to all the misery that befell Ethiopia – poverty, war, famine.

Hope and consequent ambitions to one day meet them were nil, zero, zilch. From which followed that were we to unite, it would be up to them to find me  – an option so unfeasible I didn't contemplate it.

It was my sister who found me on my mother’s side, and my aunt on my father's side. They had heard that I existed. Biology tugged.

What triggered my aunt was the sudden death of her brother, my father, while my sister’s search was prompted by her and my mother fleeing to Europe.

In what follows, I reflect on the unifications in a context of biological heredity, social heredity and the future. But if you want to leaf through a detailed account of how they found me, see the following article: http://andreiliberec.blogspot.co.uk/2014/07/a-quirk-of-fate-how-ethiopian-mum-was.html.

Heredity
Man is shaped by genes and environment. While ties of blood interweave with social ones in biological families, the former ties conspicuous by their absence in adoptive families. It is hardly surprising that adoption studies form a central field in behavioural research as social heredity can here be set against biological heredity with particular sharpness. With regards to traditional adoptions from developing countries, the sharpness can be further honed by the ethnic difference between parents and child.

Adopted from Ethiopia, it was obvious that I didn't share genes with the parents I grew up with. Stuff differed, from facial features to ailments (hospitals, few institutions remind you as starkly of your adopted origin as hospitals - the section on “diseases in the family” always left blank). All of this while we were woven together socially, through experiences, memories, quarrels, love; a togetherness that was reflected –  and with age became increasingly apparent – in characteristics, manners, outlooks, values.




Love, yes. The Korean adoptee Astrid Trotzig wrote that “blood is thicker than water, but love is thicker than blood." As much as I agree with the core sentiment, I think that in the connection between flesh and blood is a dimension impossible to reproduce in social form. A dimension that’s elementary, essentialist by nature, and perhaps most palpable between mother and child.

I was bereft of it when growing up. At friends, I marvelled at their having been carried by the woman who nurtured them. How does that feel, to have lain and been formed in the mother who reared you; to daily see the body from whence one came – a constant point of reference which must connect mother and child in a particular way?

But due to having neither ambition or hope to find my biological family, I reconciled myself to never experiencing such a connection.

Hence the reaction in 2004 when I met my Ethiopian mother. Initially, I saw nothing of myself in her. She was a stranger.

But during our second day it hit me as she stood at the kitchen counter and I saw her in profile. A fleeting moment forever frozen. A combination of punches that took my breath away. 

The left jab: I saw my own profile, for the first time my biological self in someone else. 

The right hook: my gaze moved to her belly and – bam! –  it sank in that from there, precisely from there, I had sprung.

But how far can such a biological connection reach? It may go deep emotionally, but is it sufficient for creating a future relationship?

Future
The most obvious consequence of my coming together with my flesh and blood was that I became a Londoner. Four years after finding me, I moved to my Ethiopian sister in London to live with her. However, this was ultimately not a consequence of the biological connection but rather that that connection was complemented by a social one. We simply clicked, in the quotidian, the main, the fundamentals – in discussions, values, pursuits, attitudes.

Without a deeply felt social bond it is hard to have a lasting, warm relationship. That is my conclusion: for a profound future relationship, blood in itself goes but skin-deep. It attracts, invites, but doesn’t reach beyond the cloakroom on its own. To get further in – and (be allowed) to stay – you have to click and bond socially. As the law for enduring romantic relationships dictates: the outside makes you stop, the inside makes you stay.

That I got along socially with my flesh and blood can partly be due to my Ethiopian mother’s and father’s families being well-off. In cases of adoption from developing countries, you usually find a form of double class difference where the adoptive parents tend to come from the rich world’s middle classes and the children from the poor world’s lower classes. But my flesh and blood were socio-economically affluent.

This may have facilitated our social bonding, offset tensions in our meetings. Several of the family members had lived in Europe and the US. My sister and aunt had received (costly) Western style education. They consequently spoke good English – so the fundamental social tool, language, did not constitute a barrier – and they had outlooks and values ​​that weren’t in substantial conflict with mine. They did not ask for monetary or other favours that could have put a strain on our relationships.

Love
So blood did not ipso facto lead to the cordial relationship I now enjoy with my Ethiopian relatives. Socio-economy, frames of reference, language and ’cultural’ compatibility contributed. That my Swedish parents have established a good relationship with my Ethiopian family strengthens this thesis.

Love is the oxygen of lasting, heartfelt relations. My eyes moistened 2004 when I connected biologically with my mother. They have since welled up regularly as the realisation recurrently washes up on me of the immense love that I have been and am the subject of – Swedish, Ethiopian, social, biological 

Tis a privilege.

They are bound to moisten in the future, these eyes of mine. ■■

Saturday, 12 March 2016

Arv, framtid, kärlek: en adopterad reflekterar

Att adopterade från u-länder återförenas med sin biologiska familj är inte helt unikt. I mitten av 1970-talet adopterades jag från Etiopien till Sverige, 18 månader gammal. Nästan tre decennier senare (2004) förenades jag med min mammas familj, och efter ytterligare ett decennium med min pappas.

Vad som stack ut i mitt fall var att det var de som letade upp mig. Vilket de därtill gjorde självständigt från varandra, via sådana förunderliga vägar och moment att även jag som agnostiker kom att vackla till.

Fram tills att de hittade mig närde jag ett synnerligt svagt intresse för mitt biologiska ursprung. Någonstans fanns en diffus föreställning om en blottställd bondefamilj eller liknande. Troligen omöjliga att leta upp. Kanske hade de strukit med i allt elände som drabbade Etiopien – armod, krig, svält. Hopp och därav ambitioner om att någon dag få träffa dem var obefintliga. På vilket följde att skulle vi förenas var det upp till dem att hitta mig – en så osannolik option att jag inte ens beaktade den.

På min mammas sida var det min syster som letade upp mig, på min pappas sida var det min faster. De hade hört att jag fanns till. Det biologiska drog. Min faster triggades av att hennes bror – min pappa – plötsligt dog, medan min systers sökande föranleddes av att hon och min mamma flydde till Europa.

I nedanstående reflekterar jag kring mötena i en kontext av biologiskt arv, socialt arv och framtid. Men den som vill ta del av en detaljerad redogörelse för hur de fann mig kan gå till denna länk: http://andreiliberec.blogspot.co.uk/2014/07/a-quirk-of-fate-how-ethiopian-mum-was.html


Arv
Av gener och miljö formas människan. Medan blodsbanden flätas samman med de sociala i biologiska familjer, så lyser de förra med sin frånvaro i adoptivfamiljer. Det är ingen slump att adoptionsstudier är ett centralt fält inom beteendeforskningen. Det biologiska arvet kan ställas mot det sociala med särskild skärpa. I fall av u-landsadoptioner vässas skärpan ytterligare av den etniska skillnaden mellan föräldrar och barn.

Som adopterad från Etiopien var det uppenbart att jag inte delade gener med föräldrarna jag växte upp med. Det diffade, från anletsdrag till åkommor (få institutioner påminner en mer om ens adopterade härkomst än sjukhus – sektionen om sjukdomar i familjen lämnas blank). Detta alltmedan vi flätades samman socialt, via erfarenheter, minnen, duster, kärlek; en samhörighet som avspeglades – och blev allt tydligare med åldern – i egenskaper, later, utblickar, värderingar.


London 2008. Min svenska mamma, etiopiska syster och jag. 




Kärlek, som sagt. Den från Korea adopterade Astrid Trotzig skrev att ”blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod.” Jag instämmer. Samtidigt tror jag att det i kopplingen mellan kött och blod finns en dimension som är omöjlig att reproducera i socialt format. Den är elementär, av sin natur essentialistisk, och kanske mest påtaglig mellan mamma och barn. Den fattades mig under uppväxten. Hemma hos kompisar förundrades jag över att de burits av kvinnan som ömmade om dem. Hur måste det kännas, att ha legat och formats i modern som fostrade en? Att dagligen se kroppen man kom från – en ständig referenspunkt som torde knyta samman mor och barn på ett särskilt vis?

Men på grund av nämnda hopp- och ambitionslöshet förlikade jag mig med att jag aldrig skulle erfara något av en sådan koppling. Därav reaktionen när jag 2004 träffade min etiopiska mamma. Initialt såg jag inget av mig i henne. Hon var som en främling. Men under vår andra dag stack det till. 

Hon stod vid köksdisken. 

Jag såg henne i profil. 

Ett flyktigt ögonblick för alltid fruset. En slagserie som tog andan ur mig. 

Vänsterjabben: jag såg min egen profil, för första gången mitt biologiska själv i någon annan. 

Högerkroken: blicken gick till hennes mage och – pang! – det sjönk in att därifrån, just därifrån, var faktiskt jag.

Hur långt räcker dock en sådan biologisk koppling? Den må gå djupt emotionellt, men är den tillräcklig för att skapa en framtida relation?

Framtid
Den mest påtagliga konsekvensen av föreningen med mitt kött och blod var att jag blev londonsvensk. Fyra år efter upptäckten flyttade jag hit för att bo med min etiopiska syster. Men det var ytterst inte en konsekvens av den biologiska kopplingen, utan snarare att den kompletterades med en social. Vi klickade helt enkelt, i det vardagliga och grundläggande – i diskussioner, i värderingar, intressen, hållningar.
Addis 2015. Jag och min faster. 

Utan en djupt känd social bindning är det hart när omöjligt att ha en varaktig, varm relation. Det är min konklusion: att för ett innerligt framtida förhållande går blodet på egen hand inte djupare än skinnet. Det attraherar, bjuder in, men räcker av sig självt inte längre än till tamburen. För att tränga in djupare – och (få) stanna kvar – krävs att man klickar och knyter an socialt. Som lagen lyder för varaktiga kärleksrelationer: det yttre får dig att stanna till, det inre får dig att stanna kvar.

Att jag funkade socialt med mitt kött och blod kan delvis bero på att såväl min etiopiska mammas och pappas familj var (väldigt) välbemedlade. I fall av u-landsadoptioner föreligger vanligen en slags dubbel klasskillnad, där adoptivföräldrar tenderar att komma från den rika världens medelklasser och adoptivbarn från den fattiga världens lägsta klasser. Men mitt kött och blod var socioekonomiskt burgna.

Detta kan ha underlättat vår sociala anknytning, motverkat spänningar i våra möten. Flera av familjemedlemmarna hade bott i Europa och USA. Min syster och faster hade fått påkostad västerländsk utbildning. Därför talade de bra engelska – så det grundläggande sociala verktyget, språket, var ingen barriär – och de hade utblickar och värderingar som inte stod i avsevärd konflikt med mina. De bad inte om pekuniära eller andra slags tjänster som kunde ha ansträngt vår relation.

Paris 2005. Jag, min etiopiska mamma och svenska pappa.

Kärlek
Så blodet ledde inte ipso facto till den hjärtliga förbindelse jag numera åtnjuter med min etiopiska släkt. Socioekonomi och språk, referensramar och ’kulturell’ kompatibilitet, spelade in. Det sociala arvet klickade med det biologiska. Det att mina svenska föräldrar också etablerat en god relation med min etiopiska familj stärker denna tes.

Kärlek är syret i varaktiga, innerliga relationer. Ögonen vättes 2004 när jag kopplade biologiskt med min mamma. De har därefter fuktats i jämna skov med insikten som regelbundet sköljer in om den kolossala kärlek jag varit och är föremål för – svensk, etiopisk, social, biologisk. Det är få förunnat. 

Ögonen kommer att vätas framöver. ■■