Wednesday, 9 October 2013

Konstsabotage – legitim politisk protestform?

En spännande utställning har just öppnat på Tate Britain: Art under Attack: Histories of British Iconoclasm. Detta fenomen, konstsabotage, är något som konstmuseum ogärna uppmärksammar. Det betraktas som ett hot mot tillgängligheten, mot befrämjandet –  kanske mot själva existensen – av konst. Genom att uppmärksamma konstsabotage fruktar museum att de kommer att inspirera till ytterligare sabotage. 

Tate bör därför komplimenteras för den uppfriskande djärvheten att adressera fenomenet. Deras utställning problematiserar konstsabotage i olika former, däribland som politisk handling.

Detta påminde mig om att flera konstsabotage har faktiskt utförts på sistone i London. Med dessa som utgångspunkt började jag reflektera över konstsabotage som politisk protestform. Kan det vara legitimt? Som fortsättning på kampen mot förtryck med andra medel? Provokativt uttryckt: Kan den enes konstsabotör vara den andres frihetskämpe? Artikelrubriken lyder följaktligen: 


Konstsabotage – legitim politisk protestform?

Alla konstverk torde vara potentiella politiska mål. För aktivisten erbjuder sabotage av ett väl valt verk en god möjlighet att lyfta upp sin fråga på ett mediavänligt, symboliskt talande och relativt fredligt vis. Att en fängelsedom kan följa torde inte göra det mindre attraktivt för aktivisten med martyrambitioner.

Här i London har ett antal konstsabotage genomförts på sistone. Och det har uppmanats till fler. I oktober tuschades några ord på en Mark Rothko i Tate Modern. Gärningsmannen Wlodzimierz Umaniec försvarade sabotaget med att tuschandet var en sorts konst och en manifestation av hans egna -ism. Sympatier och förståelse har uteblivit. I medias ögon – och domarens, som gav Umaniec två års fängelse – betraktades den 26-årige ”vandalens” tilltag mest som själviskt och meningslöst.

Rotkhos Black on Maroon efter Umaniec dåd
Umaniec har dock lyckats i så måtto att jag sitter här och skriver om honom. Vem vet var han är om 40 år. 

När Tony Shafrazi 1974 sprejade ”KILL LIES ALL” över Pablo Picassos anti-krigsmålning Guernica i New Yorks Museum of Modern Art, var det förmenta skälet att protestera mot Vietnamkrigets barbari och att president Nixon nyss benådat en för krigsbrott dömd amerikansk officer. Shafrazi fick förvisso en fem års villkorlig dom, men inte långt efter erbjöds han möjlighet att etablera sig som ledande konsthandlare. Idag rankas han som en av världens främsta.

Likt Umaniec bedyrade Shafrazi sin beundran för konstnären vars verk han attackerade. Hos båda sabotörer antyddes även en estetisk motivering om att dåd och verk samverkade dialektiskt och skapade ett nytt värde, ett nytt verk. En central skillnad var dock att hos Umaniec kunde inga bakomliggande politiska motiv skönjas. Skillnaden bör inte underskattas. I boken Guernica: The Biography of a Twentieth-Century Icon (2004) skriver Gijs van Hensbergen att Shafrazis “vandalism, intervention, eller […] 'kollaboration'” var förvisso: ”Farlig som ett precedensfall, [men] hans gest hade likafullt en poäng. Den var uppriktig” som politisk protest.

Man får väl säga att Umaniec också var uppriktig. Men avsaknaden av politiska undertoner i hans 'kollaboration' kan komma att göra dådet oförlåtligt, och Umaniec till en paria, i eftervärldens ögon. Att jämföra med Shafrazi vars förment politiska motiv tycks ha gjort hans dåd förlåtligt och om inte underlättat så åtminstone inte hindrat hans karriär.

Nu i juni, åtta månader efter Umaniecs dåd, utfördes dock ett konstsabotage i London med hörbara politiska toner. 41-årige Tim Haries gick in i Westminster Abbey och sprejade ”Help” över en ny målning av drottning Elizabeth II. Fars dag stundade på söndagen, och detta var tvåbarnspappans desperata sätt att vädja om att kunna få se sina döttrar. Så förklarades i alla fall dådet av Haries organisation Fathers4Justice, en rikstäckande sammanslutning som arbetar mot den könsdiskriminering den anser vårdnadstvistande fäder vara utsatta för. Annorlunda uttryckt, arbetar för det “jämställda föräldraskapet”. Patriarkala strukturer må dominera i andra samhällssektorer, men när det kommer till vårdnad av barn är de förtryckande strukturerna av matriarkal art.

Symboliken i sabotaget var såklart slående. En förtvivlad ”father for justice” angrep en avbild av den högsta matriarken, Britannia inkarnerad. Staten i form av dess yttersta moder.

 
Målningen före och efter Haries dåd
Haries anhölls och i pressen möttes han av föga sympati. I Daily Telegraph fördömdes sabotaget hårt, fastän viss förståelse uttrycktes för dessa desperata fäder då det i Storbritannien ”är alltför lätt för mamman att beröva pappor deras umgängesrättigheter [sic!], trots beslut i familjedomstolarna.

Analysen av Guardians konstskribent Jonathan Jones utmynnade i stort i att sabotaget kommer i alla fall inte att försvaga monarkin.

Haries protesterade väl lika mycket mot monarkin som suffragetten Emily Davison protesterade mot hästkapplöpning när hon 1913 kastade sig till döds framför Elizabeths farfars (George Vs) häst. Som känt är använde suffragetterna sig flitigt av symboliska aktioner i sin kamp för kvinnlig rösträtt. Året efter Davisons dödsfall gick suffragetten Mary Richardson in i Londons National Gallery – med en köttyxa. Målet var Diego Velázquez Venus med spegeln, en målning i vilken betydande patriarkala och patriotiska värden låg nedbäddade. Richardson hann ge Venus ett halvdussin hugg innan hon stoppades och arresterades. Hon uppgav kort efteråt att hon hade ”försökt att förstöra målningen av den skönaste kvinnan i mytologisk historia”. Men hon tillade att ”[r]ättvisa är ett element av skönheten lika mycket som färg och linjer på duk” och så länge regeringen förvägrade rättvisa åt kvinnligheten så gjorde den sig skyldig till en annan (och mycket värre) form av förstörelse, nämligen ”mänsklig förstörelse” av ”sköna levande kvinnor”.

 Venus med spegeln. Blessyrerna efter Richardsons dåd i svart-vit
Richardson utförde följaktligen en symbolisk attack på den patriarkala staten. Och lika säkert som att man med träskor kan slå sönder en vävmaskin möttes sabotaget av ett ramaskri i offentligheten. Huruvida Tim Haries är en 2000-talets Mary Richardson lämnar jag osagt. Men man bör inte mönstra ut honom som en marodör till man vars målande över monarken var mest bara märkligt och makabert. Som sagt, vad han gjorde var att förstöra avbilden av nationens högst uppburna moder som i sig förkroppsligade staten. Följdenligt, igenom sättet som Fathers4Justice har valt att beskriva sabotaget – däribland genom att skildra hur Haries hade lönlöst ”försökt petitionera drottningen […] inte bara för sig själv utan för alla fäder” –  så kan detta ikonoklastiska dåd förstås som ett desperat symboliskt utfall mot en stat som upplevs systematiskt förstöra fäder och barn genom att förvägra dem varandra.

Två veckor efter Haries majestätsförbrytelse, och samma dag som hans rättegång inleddes, gick en annan ”father for justice”, Paul Manning, in i National Gallery och limmade fast ett foto av sin son på John Constables The Hay Wain. På fotot hade Manning skrivit ”HELP”. Constables målning avbildar en lantlig idyll i Suffolk och är en av landets högst skattade målningar.

Så, åter en attack på en nationell symbol. Inom några timmar hade Fathers4Justice utfärdat stöd åt aktionen samt uppmanat andra fäder att – ”[f]ör var tusende familj som blir förstörd varje vecka i familjedomstolar” – göra samma sak som Haries och Manning, varigenom man även skulle ”följa i samma fotspår som de modiga […] suffragetterna”. Ergo, praktisera civil olydnad och kurage medelst konstsabotage.

Två dagar senare sprejades en staty ner i Westminster Abbey. Ytterligare sabotage kan följaktligen vara förestående.

(Coda)
I alla dessa sabotage blev konstverken arenor på vilka sabotörerna sökte att genom sina dåd provocera fram uppmärksamhet för sina respektive agendor. Kan detta vara legitimt?

Såklart, huruvida en konstsabotör är en martyr eller marodör ligger i betraktarens ögon. Att media och rättsväsende reagerar med avsmak när konstverk förstörs är förståeligt. Sabotaget skändar inte bara verket men även konstnären och ytterst allmänheten som ska ha tillgång till verket; en tillgång som riskerar att inskränkas för varje konstsabotage.

Förvisso, om sabotörens motiv är blott estetiska (se Umaniec) är det måhända svårt att göra annat än att avfärda dådet. Lika otvetydigt är det kanske inte när dådet har politiska motiv. Det är sant att där man förstör konstverk förstör man inte bara egendom och alster utan i ett mer abstrakt avseende även människor. Men desperata, frustrerade medborgare kan finna det minst lika frånstötande att staten understödjer det dagliga, konkreta förstörandet av dem och/eller andra  människor. I så måtto, är det inte möjligt att acceptera – eller åtminstone tolerera – Richardsons, Shafrazis, Haries och Mannings sabotage? I den utsträckning de utfördes som politiska handlingar i till synes legitima politiska kamper mot relevanta symboliska mål där ingen människa skadades och respektive sabotör var villig att ta sitt straff? 

Som Picasso sa: ”Datorer är värdelösa. De kan bara ge dig svar.”

Diskutera!