Tuesday, 7 January 2014

En ödets nyck? Hur en etiopisk mor återfann sin bortadopterade son i Sverige

                                                      
E n  ö d e t s  n y c k?

Att adopterade från u-länder återförenas med sin biologiska familj är inte helt unikt. Jag adopterades från Etiopien under 1970-talet och återförenades 2004 med min biologiska mamma. Det sällsynta i mitt fall är att det var min mamma som letade upp mig i Sverige. Och sättet det skedde på gör händelsen, om möjligt, än mer extraordinär.

prolog                                                                                                    

Jag heter Anders men föddes som Yednkachew. I mitten av 1970-talet adopterades jag från Etiopien till Kiruna, 18 månader gammal.

Relativt förlikad med mitt adopterade öde var jag under min uppväxt, som bäst, milt intresserad av mitt biologiska ursprung. Är man adopterad från Etiopien och ens medvetenhet om världen väcks under 1980-talet är det inte svårt att förlika sig med sitt adopterade öde. Under decenniet som ”Reagan löste tvisterna och Europe låg på listorna” så kom Etiopien att i mycket personifiera den gängse bilden av Afrikas (eviga?) öde: svält, armod, krig. I de etiopiska svältkatastrofernas spår anordnade Bob Geldof Band/Live Aid, Michael Jackson USA for Africa, svenskarna gav generöst – inklusive undertecknad med någon månadspeng – och på skolgårdarna haglade skämten om undernärda etiopier.

I min (och inte minst andras) strävan att få reda på ”varför jag adopterades bort?” tillhandahöll denna kontext mig med enkla, lättfattliga svar som därtill ingav mig ett slags förtröstansfull bedövan. Utrymmet för förebråelser minimerades till förmån för en pragmatisk förståelse.

Arlanda 1975. Etiopiska adoptivbarn anländer. Jag och 
min adoptivmamma Solweig längst fram till höger.

Intresset för mitt ursprung var alltså svagt. Någonstans fanns en diffus föreställning om en blottställd bondefamilj eller liknande. Troligen omöjliga att leta upp. Kanske hade de strukit med i allt elände. Hopp och därav ambitioner om att någon dag få träffa dem var närmast obefintliga. På vilket följde att skulle vi förenas var det upp till dem att hitta mig. En utfattig etiopisk familj som letar upp någon ovanför polcirkeln – en så osannolik option att jag inte ens beaktade den. 

ÅTERFUNNENMen 2004 inträffade det, min biologiska familj letade upp mig i Sverige. Stormen som händelsen utlöste har bedarrat, dens interna och externa verkningar blivit överblickbara och getts stadga. Detta ihop med andras uppmaningar för mig till att nu sätta pennan till pappret och skildra hur det hela förlöpte. Att det hände är i sig ganska (fullkomligt?) unikt, troligen värt att delge en bredare publik om oavsett hur det gick till. Men förloppet i mitt fall gör ett sådant delgivande närmast obligatoriskt då ett antal i tid och rum skilda moment löpte samman på ett sådant sätt att även en hårdnackad agnostiker som jag vacklade till.


 Paris 2005. Jag tillsammans med min biologiska mamma Seble 
och min adoptivpappa Bo (vänligen bortse från min mage)

2001    London                                                                                                                 
Emnet, en ung kvinna från etiopisk överklass, flyttar från Addis Abeba till London. Någonstans i Sverige har hon en halvbror som adopterades bort innan hon föddes. Det har hennes mamma, Seble, berättat för henne.

2003    Stockholm                                                                                                            
Efter att i tonåren ha flyttat från Kiruna till Östersund – där jag spenderade mitt sturm und drangiga 1990-tal – bor jag nu i Stockholm. Det milda intresset för min biologiska bakgrund har blivit så varmt att jag ber min svenska mamma, Solweig, om de dokument hon sparat som rör min adoption. Bland dokumenten hittar jag kopior av två brev som Solweig har via arbetsförmedlingen skickat till Etiopien under mina första år i Kiruna. I breven, skrivna på engelska, delger Solweig bland annat mitt svenska namn. I det andra brevet skickar hon även med en bild på mig, tre år gammal, sittande i full vintermundering, glatt leende, i en snöpulka.

2004    London                                                                                                               
Emnet har börjat sällskapa med en etiopisk man, Fitsum. Han har i sin tur en god vän i Stockholm, Yalem. När Emnet berättar att hon har en bror i Sverige föreslår Fitsum att Yalem försöker söka upp honom. Emnet kontaktar mamma Seble – nu boende i Paris – som skickar över de dokument hon har som rör adoptionen. Där återfinns broderns svenska namn bland annat, samt en bild på honom som treåring, sittande i en snöpulka. Emnet och Fitsum vidarebefordrar dokumenten till Yalem i Stockholm. Yalem har lovat att göra sitt bästa.

London 2008. Min adoptivmamma Solweig, min 
biologiska syster Emnet och jag.

1997    Östersund                                                                                                           
Jag är ute på krogen en sensommarkväll och råkar på en för mig okänd etiopisk man som jag för ett kort samtal med. Han heter Sam. Jag lägger honom inte på minnet. Han, däremot, lägger mig och mitt namn på minnet. 

2004    Stockholm 30 juli                                                                                               
Dagen efter att Yalem mottagit dokumenten planerar han att gå till Skatteverket med mitt svenska namn (något felstavat). Dessförinnan tar han en kopp kaffe med sin goda vän, Sam, på ett café vid Götgatsbacken. Sam har keps på sig.

Yalem berättar vad han skall göra och visar de mottagna dokumenten. Sam ryggar till när han läser namnet och utbrister:
- Jag har träffat honom i Östersund, jag vet hur han ser ut!

Sam berättar om den slumpartade träffen på en kvarterskrog i Jämtland sju år tidigare och exalterade lämnar de två vännerna caféet.

De går uppför Götgatsbacken. Där jag kommer gående.

1983    Addis Abeba                                                                                                     
Nio år gammal besöker jag Etiopien med mina svenska föräldrar. Kommunistdiktatur och inbördeskrig gör att vi inte kan resa var vi vill, och inte utan så kallade ”guider”. Vi besöker barnhemmet jag officiellt adopterades från. Förhoppningen är att få veta mer om min bakgrund, kanske till och med hitta spår till min biologiska familj. Men vi skördar intet.

2004    Stockholm 30 juli                                                                                             
Där jag går nedför Götgatsbacken märker jag i vimlet framför mig två svarta män som verkar upphetsade och fokuserade på mig. Jag stannar till. De närmar sig. Den ene mannen, som har keps på sig, pekar mot mig och ropar: 
- Är det Anders? Anders från Östersund!? 
Jag nickar bekräftande. Tvekar. Backar. Känner inte igen honom. De trycker sig upp mot mig. Den andre mannen rycker upp ett foto och skriker:
- Din syster letar efter dig!
Jag känner igen fotot: mig, tre år i snöpulkan!
Mannen slår ett nummer på sin mobil, räcker över den, allt går så snabbt. Inom någon sekund samtalar jag på knagglig engelska med min syster Emnet. Och kort därefter har jag Seble på tråden.

epilog                                                                                                                        


Paris 2004. Återförenade (åter, var god 
bortse från kistan).

Några veckor senare satt jag på plan till London och Paris. Tårar, glädje, förbistring, mycket frågor, mycket värme, mycket etiopisk (för en norrländsk mage alltför stark) mat. Men hur allt förlöpte – och allt fortlöper – är ytterligare kapitel av denna solskenshistoria.

Om vilka krafter som låg bakom det hela kan man tvista. Slumpen? Ödet? Försynen? Det finns i alla fall en hypotes – benämnd Six degrees of separation – som postulerar att alla individer i världen står maximalt sex interpersonella steg ifrån varann. Om den tesen är i behov av empiriska belägg så finns det en del att hämta här.

För Sebles del så är hon en djupt troende kristen och står oförbluffad inför de outgrundliga vägar förloppet tog som förde mig tillbaka till henne.