Wednesday, 19 February 2014

For the sake of black young men, do NOT end stop-and-search!

Today, the shadow home secretary Yvette Cooper announced Labour’s intention to work with the government on reforming stop and search. This police power has been criticized for disproportionately targeting young men from ethnic minorities, particularly black young men. Which in turn, it is claimed, is polluting the relations between police and these communities – causing frustration, anger, resentment.

Stop and search is a powerful tool which rightly needs to be consistently scrutinized. But make no mistake about it: stop and search saves lives. If it had not been for stop and search, many more parents in these ethnic communities – not least single black mothers – would have had to attend funerals of yet more needlessly slain sons. That the police is keeping up stop and search is not borne out of racism but actual care for these communities. If the police had been truly racist, it would instead let black teenagers kill each other without intervening.

Case in point, just look at the murders committed so far in London this month. Five murders. All committed with knives. And in all cases, teenagers have been arrested and charged for the murders. The first victim was a teenage Iraqi refugee, and a teenager with a Muslim name has been charged. In at least two of the other cases, black male teenagers have been charged. The last murder, just two days ago, was on a shop keeper in Upton Park, and the police has now charged three teenagers with that murder (two 14-year old's, one 16-year old).

Stop and search has a profound raison d’être. A vital tool for the police to keep the streets in poor ethnic communities reasonably safe. The only people who would gain on the abolishment of stop and search would be the criminal thugs who destabilize and instill fear in these communities. They are the true menace to the communities, not the police.

Knives seized from teenagers by London police
In the end, of course, stop and search is nothing but an instrument with which to minister the symptoms, as if doctoring a malign tumour. Make no mistake about it, the police is not the problem here, it is the violent culture festering among poor ethnic youth which is the disease that needs removing. Something which is a far more complicated issue, including not only far sighted government and council responses, but also that community leaders puts pressure on parents – not least fathers – to be present and take responsibility.

Yes, stop and search might need some reforming, e.g. “the practice of giving officers targets for stop and search in some areas”. But even after the reforms, young men from ethnic minorities will be disproportionately targeted. And rightly so. Why? Because facts are facts. Stop and search saves lives, not least the lives of poor young men from ethnic communities – not least black young men.

Monday, 17 February 2014

Nelson Mandela & en svensk regnbågsfamilj

Så tog han då sitt sista andetag. Fadern till regnbågsnationen har lämnat oss. Kanske man kan säga att 1900-talet också tog sitt sista andetag med honom  den sista av det seklets giganter.

Jag växte upp i en riktig regnbågsfamilj: vita föräldrar från Sverige, brun storasyster från Pakistan, och jag är svart, född i Etiopien. I mitten av 1970-talet adopterade mina föräldrar i Norrbotten oss två parvlar från vitt skilda delar av världen. Några år därefter, i början av 1980-talet, var det ånyo dags för en radikal klimatisk omflyttning då familjen begav sig till Botswana.

       Francistown, Botswana. Jag, mamma Solweig, 
pappa Bo, syster Lisa (bekant i bakgrunden)
RÅ SEPARATION. Söder om Botswana låg apartheidstaten Sydafrika, där frihetsledaren Mandela suttit fängslad sedan 1960-talets början. Under de nästan tre år vi bodde i Botswana reste vi tillbaka till Sverige några gånger. Då närmast all interkontinental trafik i södra Afrika gick genom Sydafrika, var man så illa tvungen att byta plan där. Föga förvånande såg mina föräldrar alltid till att transittiden i denna rasiststat var minimal, högst några timmar. Men med små marginaler följer större risk för missar. Så föll det sig så illa en gång att planet från Europa till Johannesburg var så pass försenat att vi missade transitplanet till Botswana. Jag var sju år, syrran åtta år. Nästa plan gick tidigt på morgonen. Det fanns inga andra alternativ än att övernatta på flygplatshotellet.
    Vad händer med en regnbågsfamilj i apartheid-Sydafrikas mörkaste dagar? Den separeras. Jag och min syster tvingades gå iväg i en korridor, våra föräldrar i en annan. Jag och min syster tvingades sova i ett eget gallerförsett rum, för nie-blankes (icke-vita), våra föräldrar i ett för net-blankes (endast vita).

ISOLERING. Under denna tid blev regimen i huvudstaden Pretoria alltmer isolerad. En internationell paria som allt färre ville ta i med tång. Så hätskt var klimatet mot den vita regimen att satirgruppen Spitting Image kunde ge ut låten I never met a nice South African, i vilken en globetrotter sjöng om att han träffat de mest osannolika saker – flygande grisar i peruker, Loch Ness monstret, enhörningar i Burma – men att han ännu inte träffat en trevlig (vit) sydafrikan. Man får dock inte förglömma att det var många vita sydafrikaner som också bekämpade apartheid, bland de intellektuella märktes sådana som Nadine Gordimer, André Brink, Breyten Breytenbach.
    Försök av Pretoria att blidka internationell opinion genom att 1985 legalisera blandäktenskap avfärdades. ”Vi kämpar inte i första hand för att få rätt att gifta oss med vita kvinnor”, som en svart aktivist uttryckte det. Internationell opinion imponerades inte heller av att etniska kineser fick – från och med 1984 – den dubiösa äran att kalla sig ”hedersvita” (en ynnest som Pretoria tidigare förlänat japaner, koreaner och taiwaneser).

HANDELSBOJKOTT. I Sverige kunde Moderaterna förvisso avfärda sanktioner mot Sydafrika på basis av att då ”blir ju de stackars negrerna […] utan jobb” (en position som partiet tycktes ha förträngt vid utarbetandet av 2011 års idéprogram). Trots detta var konsensusen i Sverige överväldigande. Medan Margaret Thatcher och Ronald Reagan kunde förespråka reformering av apartheid, slog Olof Palme fast den svenska positionen: ”Apartheid kan inte reformeras – bara avskaffas.” 1987 införde Sverige handelsbojkott mot Sydafrika (alla riksdagspartier utom Moderaterna gav sitt stöd). Ekonomiskt oviktigt måhända, men moraliskt urviktigt.
    Så, där låg vi. Två förskräckta ungar i ett ’rasdefinierat’ rum med gallerförsedda fönster. I ett annat rum, två bestörta föräldrar som i vanmakt tvingats att separera från sina barn. Efter en sömnlös natt återförenades vi på morgonen. Vid frukosten stirrade folk häpet – munnar på vid gavel – och den svarta servitören var osäker på om han fick servera oss. Vi slängde i oss maten och begav oss omedelbart till incheckningen.

    Jag och syster Lisa med vår svensklärarinna 
FÖRAKTFULLT. Visst sticker den ut, en regnbågsfamilj i en apartheidstat. Där den går raskt över terminalgolvet med den bruine/indiër dottern och den swarte/bantu sonen hållande sina blanke föräldrars händer. Uppsynen på den vita passkontrollanten var talande när min pappa räckte över våra pass. Kontrollantens uppsyn gick från uppriktig förbryllelse till föraktfullt äckel. ”Är det här dina barn?” frågade han med gallfylld avsmak. Min pappa upplevde det förvisso som ytterst obehagligt men kunde le i mjugg, trygg i förvissningen att kontrollantens ruttna samhällsskick skulle kollapsa inom snar framtid.
    Det var så klart en illegal absurditet, det system i vilket en regnbågsfamilj betraktades som en illegal absurditet. Så hade FN:s generalförsamling redan 1973 förklarat att apartheid utgjorde ett brott mot mänskligheten. Ett sådant ”sällsynt vedervärdigt system” – för att tala med Olof Palme – byggt på förtryckets och animositetens fundament är inte bärkraftigt i längden. Fundamenten förruttnas, dömda till kollaps. På toppen ett styrande vitt ’herrefolk’ med liv smala som plankor, ständigt på sin vakt, våldet alltid nära till hands – allt avlande mer misstro, mer hat, mer förruttnelse.

INTENSIV KAMP. Vi flög tillbaka till Botswana. Lättade men sorgsna. Under de närmsta åren intensifierades det interna och externa trycket mot apartheidregimen. Landet utsattes för politisk-, ekonomisk-, vapen- och kulturbojkott. Svenska artister mot apartheid sjöng ”Berg är till för att flyttas”, Little Steven med flera gav ut kampsången ”Ain’t gonna play Sun City”, smärtan kändes i Peter Gabriels ”Biko”, baktakten i Eddie Grants ”Gimme Hope Jo’anna”. Från ett fullsatt Wembley, på Mandelas 70-årsdag (1988),  sändes den stjärnspäckade konserten ”Free Nelson Mandela” ut över världen.

FRIHET OCH FÖRSONING. Och till slut släpptes han. Året var 1990. Med världens media runtom promenerade en mager, gråsprängd Mandela ut i friheten. Åldrad, men med kampviljan intakt. Högernäven knuten i luften, makan Winnie vid sin sida. Ett ikoniskt ögonblick, direktsänt runt världen (BBC avbröt den populära såpoperan Eastenders, varpå en tittare skrev in och beklagade sig över att efter 27 år i fängelse kunde väl Mandela ändå ha väntat till att Eastenders tagit slut).
    Glädjen till trots, det Sydafrika som Mandela gick ut i stod på randen till inbördeskrig. Säkerhetsstyrkorna hade mer eller mindre tappat kontrollen över de svarta förstäderna. Den eldfängda situationen förvärrades av separatistströmningar och betydande våld emellan svarta.
    Efter Mandelas nästan tre decennier i fängelse, och trots allt som ledare för en väpnad organisation, var det många vita som oroade sig för att Mandela skulle välja hämndens och hatets väg. Men Mandela avskydde all rasism. Som han sagt i sitt legendariska rättegångstal 1964 bekämpade han såväl vit som svart dominans; hans kamp var för ett ”demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla människor samlever i harmoni och med lika möjligheter” – en kamp han var ”villig att dö [för]”.
    Under de följande fyra övergångsåren lotsade Mandela och den sista vita presidenten FW de Klerk – vars roll man inte får förglömma – Sydafrika till ett demokratiskt majoritetssamhälle, med freden i behåll, utan några separatistutbrytningar. Mandelas recept gick ut på förändring via försoning, förbrödring före förbittring, att förlåta utan att förglömma. Den Sannings- och försoningskommision han tillsatte, ledd av Desmond Tutu, har visat en väg ut ur bittra inbördeskonflikter – från Nordirland till Östtimor, från Liberia till Colombia.

SYMBOLISKT. Det finns flera gripande, symboliska ögonblick under de här åren. När Mandela och de Klerk fick Nobels fredspris 1993. När Mandela svors in som Sydafrikas första svarta president 1994, en ceremoni till vilken han bjöd in sin tidigare fångvakt. Lanserandet av Sydafrikas nya flagga där ANC:s och boernas flaggor smälts samman och det liggande Y:et symboliserar att två olika vägar löpt samman. När rugby-VM hölls i Sydafrika 1995, och landslaget Springboks lika hatat av de svarta som älskat av de vita afrikaanerna vann en gastkramande final; en final som Mandela kom till, iklädd Springboks gröngula klädsel, och till jublet av den mestadels vita stadionpubliken (ca 63 000) räckte över VM-bucklan till den afrikaanska lagkaptenen (vars barn Mandela senare blev gudfader till).

REGNBÅGSARV. 1999 steg Mandela ner från presidentposten för att bli, som han beskrev sig, en ”arbetslös pensionär med ett brottsregister”.  Trots att det kvarstod enorma problem var det ett bättre Sydafrika han lämnade efter sig. En nation i försoning, som slängt ut apartheidsystemet på den historiens soptipp där det hör hemma. En nation i vilken en regnbågsfamilj var välkommen, ja, på sätt och vis emblematisk för nationens ideal. Fadern till denna regnbågsnation har nu gått bort. Vi sörjer. Men gläds över det exempel och arv han lämnar efter sig. Ett arv som även är relevant för dagens Europa där de xenofobiska vindarna viner, från Ungern till Belgien, från Aten till Kärrtorp.
   Framtiden är inte monokrom. Den går i regnbågens färger. Den går i Mandelas färger.■■