Sunday, 23 March 2014

Nelson Mandela & a Swedish rainbow family

And thus he drew his final breath. The father of the rainbow nation has left us. Perhaps one can say that with him the previous century drew its final breath too; Madiba being the last of the stellar giants of the 20th century.

I was raised in a bona fide rainbow family: white parents from Sweden, brown big sister from Pakistan, and I am black, born in Ethiopia. In the mid-1970's my parents in the north of Sweden adopted us tots from vastly different parts of the world. A few years later, in the early 1980s, it was once again time for a radical climatic relocation as the family moved to Botswana.

Francistown, Botswana. Me, my mum, my
dad, and my sister (friend in background)
RAW SEPARATION. To the south of Botswana was the apartheid state of South Africa where Mandela had been in prison since the early 1960's. During our three years in Botswana we travelled back to Sweden a few times. Since almost all intercontinental traffic in southern Africa passed through South Africa we were short of options but to transit there. Unsurprisingly, my parents made every effort to minimise the transit time in this racist state – no more than a few hours. But the smaller the margins, the greater the potential for mishaps.
    And so it once happened that our flight from Europe to Johannesburg was so late that we missed the transit flight to Botswana. I was seven years old, my sister eight. The next flight was early the following morning. There were no other options but to stay overnight at the airport hotel.
    Question: What happens to a rainbow family in the darkest days of apartheid South Africa? Answer: It is  separated, racially segregated. Me and my sister had to walk off in one corridor, our parents in another. Me and my sister were forced to sleep in a room for nie blankes (non whites) – adorned with steel barred windows – whilst our parents were escorted to a room for net blankes (whites only).

ISOLATION. At this point in time, the regime in Pretoria was becoming increasingly isolated. An international pariah few wanted to touch with a barge pole. So hateful was the climate towards the white regime that Spitting Image could release the song I never met a nice South African, in which a globetrotter mused over having met the unlikeliest of things – flying pigs in wigs, the Loch Ness Monster, unicorns in Burma – but he had yet to meet a nice (white) South African.
    However, one must never forget the many white South Africans who also fought apartheid. Among the intellectuals for instance Nadine Gordimer, André Brink and Breyten Breytenbach.
    Various attempts by Pretoria to placate international opinion by for example legalising mixed marriages (1985) were dismissed. “We’re not primarily fighting for the right to marry white women”, as one black activist put it. Neither was international opinion impressed by Pretoria granting ethnic Chinese the dubious honour of dubbing themselves “honorary whites” (an honour previously bestowed upon Japanese, Koreans and Taiwanese).

TRADE BOYCOTT. 'Tis true that in Sweden the Conservative party dismissed sanctions against South Africa on the basis that it would put “the poor Negroes [...] out of jobs” (a position the party seemed to have repressed when it published a programme 2011 claiming to have consistently fought “for suffrage, against apartheid”; claims which both amounted to historical revisionism on the grandest scale and were subsequently dropped in the 2013 programme).
    Nonetheless, the consensus in Sweden was overwhelming. While Margaret Thatcher and Ronald Reagan advocated the reforming of apartheid, Sweden’s prime minister Olof Palme formulated the Swedish position: “Apartheid cannot be reformed – only eliminated.” In 1987, the Swedish parliament voted for a trade boycott of South Africa (all parties apart from the Conservatives voted in favour). Insignificant in economic terms, perhaps, but humungously significant in moral terms.
    So, there we were. Two terrified children in a ‘racially defined’ room with barred windows. Somewhere else, in another room, two distraught parents who had been forced to separate from their children. After a sleepless night we were reunited in the morning. At breakfast people stared in astonishment – mouths wide ajar – and the black waiter was unsure if he could serve us. We ate the food in haste and proceeded with equal haste to the check-in.

    Me and my sister with our Swedish teacher

CONTEMPTUOUS. It stands out, a rainbow family in an apartheid state. As it hurries across the terminal floor with the bruine/indië daughter and the swarte/bantu son holding the hands of their blanke parents. The reaction of the white passport officer was telling as my father handed over our passports. The officer's countenance went from sincere bewilderment to contemptuous revulsion. “Are these your children?” he asked in bilious disgust. My father found the situation extremely uncomfortable but could smile in his sleeve, certain that it was but a matter of time before the inspector’s rotten system would collapse.
    It was of course an illegal absurdity, the system where a rainbow family was considered an illegal absurdity. Hence, in 1973 the UN General Assembly had declared apartheid a crime against humanity. Such an “extraordinary abominable system”, as Palme once described apartheid, built on the foundations of oppression and animosity cannot stand in the long run. The foundations decompose, doomed to collapse. On top, a governing white ‘master race’, their lives narrow as planks, constantly on guard, the violence always close at hand – all begetting more distrust, more hatred, more decomposition.

INTENSE STRUGGLE. We flew back to Botswana. Relieved, but sad. Over the next few years, the internal and external pressure on the apartheid regime intensified. It was subjected to economical, armaments, political and cultural boycott. Artists United Against Apartheid sang how they “Ain’t gonna play Sun City”, the pain was palpable in Peter Gabriel’s “Biko”, the backbeat reverberated in Eddie Grant’s “Gimme Hope Jo’anna”. From a packed Wembley, on Mandela’s 70th birthday (1988), the star-studded concert “Free Nelson Mandela” was broadcast around the world.

FREEDOM & RECONCILIATION. And finally he was freed. The year was 1990. Surrounded by the world’s media, a lean, grizzled Mandela walked out to freedom. Aged, but with his fighting spirit intact. The right fist clenched in the air, Winnie by his side. An iconic moment, captured and televised globally (BBC interrupted EastEnders, which made a viewer write a letter of complaint lamenting that after 27 years in prison, could Mandela at least not have waited till EastEnders had finished?).
    Rejoicement, yes, but the South Africa Mandela walked out to was on the brink of civil war. The security forces had more or less lost control of the black townships, the fiery situation was exacerbated by separatist movements and significant violence between blacks.
    After Mandela’s nearly three decades in prison, and leading what was after all an armed organisation, there were many whites who were concerned that Mandela would choose the path of revenge and hatred. But Mandela detested all forms of racism. As he had put it in his legendary trial speech (1964): “I have fought against white domination, and I have fought against black domination.” His was a fight for a “democratic and free society in which all persons live together in harmony and with equal opportunities “; a struggle for which he was “prepared to die”.
    Over the following four transitional years, Mandela and the last white president FW de Klerk – whose imperative role must be acknowledged – guided South Africa to a majority democracy with peace kept and no secessions'. Mandela’s recipe was based on change through reconciliation, fraternisation before resentment, to forgive without forgetting. The truth and reconciliation commission he appointed, headed by Desmond Tutu, provides a model for dealing with the bitter aftermath of civil conflicts – from Northern Ireland to East Timor, from Liberia to Colombia.  

SYMBOLIC. There are several poignant, symbolic moments during these years. When Mandela and de Klerk received the Nobel Peace Prize in 1993. When Mandela was sworn in as South Africa’s first black president in 1994, a ceremony to which he invited his former jailor. The launch of South Africa’s new flag where the ANC and the Boer flags were fused together and the horizontal Y symbolised that two paths had converged. When the Rugby World Cup was staged in South Africa (1995), and the national team Springboks – as loathed by the blacks as loved by the Afrikans – won a spine-chilling final to which Mandela arrived, wearing the Springboks dress, and to the jubilation of the mostly white stadium crowd (about 63 000) handed the World Cup trophy to the Afrikaner captain whose children Mandela later became godfather to.

RAINBOW LEGACY. In 1999 Mandela stepped down as president to become an “unemployed pensioner with a criminal record”, as he later described himself. Although huge problems remained, it was undoubtedly a better South Africa he left behind. A nation on the path of reconciliation, that had chucked the apartheid system into the dustbin of history where it belonged. A nation in which a rainbow family was welcome, why, even emblematic of that nation’s ideal.
    The father of this rainbow nation has now left us. We mourn. But rejoice in the example and legacy he leaves behind. A legacy very much relevant for today’s Europe where the xenophobic winds are gaining strength, sweeping from Hungary to Belgium, from Athens to Sweden.
    The future is not monochrome. It runs in the colours of the rainbow. It runs in the colours of Mandela. ■■

Saturday, 22 March 2014

Nelson Mandela & en svensk regnbågsfamilj

Så tog han då sitt sista andetag. Fadern till regnbågsnationen har lämnat oss. Kanske man kan säga att 1900-talet också tog sitt sista andetag med honom  den sista av det seklets giganter.

Jag växte upp i en riktig regnbågsfamilj: vita föräldrar från Sverige, brun storasyster från Pakistan, och jag är svart, född i Etiopien. I mitten av 1970-talet adopterade mina föräldrar i Norrbotten oss två parvlar från vitt skilda delar av världen. Några år därefter, i början av 1980-talet, var det ånyo dags för en radikal klimatisk omflyttning då familjen begav sig till Botswana.

       Francistown, Botswana. Jag, mamma Solweig, 
pappa Bo, syster Lisa (bekant i bakgrunden)
RÅ SEPARATION. Söder om Botswana låg apartheidstaten Sydafrika där frihetsledaren Mandela suttit fängslad sedan 1960-talets början. Under de nästan tre år vi bodde i Botswana reste vi tillbaka till Sverige några gånger. 
   Då närmast all interkontinental trafik i södra Afrika gick genom Sydafrika var man så illa tvungen att byta plan där. Föga förvånande såg mina föräldrar alltid till att transittiden i denna rasiststat var minimal, högst några timmar. 
   Men med små marginaler följer större risk för missar. Så föll det sig så illa en gång att planet från Europa till Johannesburg var så pass försenat att vi missade transitplanet till Botswana. Jag var sju år, syrran åtta. Nästa plan gick tidigt på morgonen. Det fanns inga andra alternativ än att övernatta på flygplatshotellet.
   Vad händer med en regnbågsfamilj i apartheid-Sydafrikas mörkaste dagar? Den separeras, segregeras efter raslinjer. Jag och min syster tvingades gå iväg i en korridor, våra föräldrar i en annan. Jag och min syster tvingades sova i ett eget gallerförsett rum, för nie-blankes (icke-vita), våra föräldrar i ett för net-blankes (endast vita).

ISOLERING. Under denna tid blev regimen i huvudstaden Pretoria alltmer isolerad. En internationell paria som allt färre ville ta i med tång. Så hätskt var klimatet mot den vita regimen att satirgruppen Spitting Image kunde ge ut låten I never met a nice South African, i vilken en globetrotter sjöng om att han träffat de mest osannolika saker – flygande grisar i peruker, Loch Ness monstret, enhörningar i Burma – men att han ännu inte träffat en trevlig (vit) sydafrikan. Man får dock inte förglömma att det var många vita sydafrikaner som också bekämpade apartheid, bland de intellektuella märktes sådana som Nadine Gordimer, André Brink, Breyten Breytenbach. 
 Försök av Pretoria att blidka internationell opinion genom att 1985 legalisera blandäktenskap avfärdades. ”Vi kämpar inte i första hand för rätten att få gifta oss med vita kvinnor”, som en svart aktivist uttryckte det. Internationell opinion imponerades inte heller av att etniska kineser fick – från och med 1984 – den dubiösa äran att kalla sig ”hedersvita” (en ynnest som Pretoria tidigare förlänat japaner, koreaner och taiwaneser).

HANDELSBOJKOTT. I Sverige kunde Moderaterna förvisso avfärda sanktioner mot Sydafrika på basis av att då ”blir ju de stackars negrerna […] utan jobb” (en position som partiet tycktes ha förträngt vid utarbetandet av 2011 års idéprogram i vilket det påstods att partiet konsekvent kämpat “för rösträtt, mot apartheid”; påståenden som utgjorde historisk revisionism på grandios skala och följaktligen togs bort i 2013 års idéprogram).
  Trots detta var konsensusen i Sverige överväldigande. Medan Margaret Thatcher och Ronald Reagan kunde förespråka reformering av apartheid, slog Olof Palme fast den svenska positionen: ”Apartheid kan inte reformeras – bara avskaffas.” 1987 införde Sverige handelsbojkott mot Sydafrika; en bojkott som alla riksdagspartier utom Moderaterna gav sitt stöd till. Ekonomiskt oviktigt måhända, men moraliskt urviktigt.
   Så, där låg vi. Två förskräckta ungar i ett ’rasdefinierat’ rum med gallerförsedda fönster. I ett annat rum, två bestörta föräldrar som i vanmakt tvingats att separera från sina barn. Efter en sömnlös natt återförenades vi på morgonen. Vid frukosten stirrade folk häpet – munnar på vid gavel – och den svarta servitören var osäker på om han fick servera oss. Vi slängde i oss maten och begav oss omedelbart till incheckningen.

    Jag och syster Lisa med vår svensklärarinna 
FÖRAKTFULLT. Visst sticker den ut, en regnbågsfamilj i en apartheidstat. Där den går raskt över terminalgolvet med den swarte/bantu sonen och den bruine/indiër dottern hållande sina blanke föräldrars händer. Den vita passkontrollantens reaktion var talande när min pappa räckte över våra pass.
 Kontrollantens uppsyn gick från uppriktig förbryllelse till föraktfullt äckel. ”Är det här dina barn?” frågade han med gallfylld avsmak. Min pappa upplevde det som ytterst obehagligt men kunde le i mjugg, trygg i förvissningen att kontrollantens ruttna samhällsskick skulle kollapsa inom snar framtid.
   Det var så klart en illegal absurditet, det system i vilket en regnbågsfamilj betraktades som en illegal absurditet. Så hade FN:s generalförsamling redan 1973 förklarat att apartheid utgjorde ett brott mot mänskligheten. Ett sådant ”sällsynt vedervärdigt system” – för att tala med Olof Palme – byggt på förtryckets och animositetens fundament är inte bärkraftigt i längden. Fundamenten förruttnas, dömda till kollaps. På toppen ett styrande vitt ’herrefolk’ med liv smala som plankor, ständigt på sin vakt, våldet alltid nära till hands – allt avlande mer misstro, mer hat, mer förruttnelse.

INTENSIV KAMP. Vi flög tillbaka till Botswana. Lättade men sorgsna. Under de närmsta åren intensifierades det interna och externa trycket mot apartheidregimen. Landet utsattes för politisk-, ekonomisk-, vapen- och kulturbojkott. Svenska artister mot apartheid sjöng ”Berg är till för att flyttas”, Little Steven med flera gav ut kampsången ”Ain’t gonna play Sun City”, smärtan kändes i Peter Gabriels ”Biko”, baktakten i Eddie Grants ”Gimme Hope Jo’anna” genljödFrån ett fullsatt Wembley, på Mandelas 70-årsdag (1988), sändes den stjärnspäckade konserten ”Free Nelson Mandela” ut över världen.

FRIHET OCH FÖRSONING. Och till slut släpptes han. Året var 1990. Med världens media runtom promenerade en mager, gråsprängd Mandela ut i friheten. Åldrad, men med kampviljan intakt. Högernäven knuten i luften, makan Winnie vid sin sidaEtt ikoniskt ögonblick, direktsänt runt världen (BBC avbröt den populära såpoperan Eastenders, varpå en tittare skrev in och beklagade sig över att efter 27 år i fängelse kunde väl Mandela ändå ha väntat till att Eastenders tagit slut).
   Glädjen till trots, det Sydafrika som Mandela gick ut i stod på randen till inbördeskrig. Säkerhetsstyrkorna hade mer eller mindre tappat kontrollen över de svarta förstäderna. Den eldfängda situationen förvärrades av separatistströmningar och betydande våld emellan svarta.
   Efter Mandelas nästan tre decennier i fängelse, och som ledare för en trots allt väpnad organisation, var det många vita som oroade sig för att Mandela skulle välja hämndens och hatets väg. Men Mandela avskydde all rasism. Som han sagt i sitt legendariska rättegångstal 1964 bekämpade han såväl vit som svart dominans; hans kamp var för ett ”demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla människor samlever i harmoni och med lika möjligheter” – en kamp han var ”villig att dö [för]”.
   Under de följande fyra övergångsåren lotsade Mandela och den sista vita presidenten FW de Klerk – vars roll man inte får förglömma – Sydafrika till ett demokratiskt majoritetssamhälle, med freden i behåll, utan några separatistutbrytningar. Mandelas recept gick ut på förändring via försoning, förbrödring före förbittring, att förlåta utan att förglömma. Den Sannings- och försoningskommision han tillsatte, ledd av Desmond Tutu, har visat en väg ut ur bittra inbördeskonflikter – från Nordirland till Östtimor, från Liberia till Colombia.

SYMBOLISKT. Det finns flera gripande, symboliska ögonblick under de här åren. När Mandela och de Klerk fick Nobels fredspris 1993. När Mandela svors in som Sydafrikas första svarta president 1994, en ceremoni till vilken han bjöd in sin tidigare fångvakt. Lanserandet av Sydafrikas nya flagga där ANC:s och boernas flaggor smälts samman och det liggande Y:et symboliserar att två olika vägar konvergerat. När rugby-VM hölls i Sydafrika 1995, och landslaget Springboks – lika hatat av de svarta som älskat av de vita afrikaanerna – vann en gastkramande final; en final som Mandela kom till iklädd Springboks gröngula klädsel och till jublet av den mestadels vita stadionpubliken (ca 63 000) räckte över VM-bucklan till den afrikaanska lagkaptenen vars barn Mandela senare blev gudfader till.

REGNBÅGSARV. 1999 steg Mandela ner från president-posten för att bli en ”arbetslös pensionär med ett brotts-register”, som han senare beskrev sig själv.
   Trots att det kvarstod enorma problem var det ett bättre Sydafrika han lämnade efter sig. En nation i försoning, som slängt ut apartheidsystemet på den historiens soptipp där det hör hemma. En nation i vilken en regnbågsfamilj var välkommen, ja, på sätt och vis emblematisk för nationens ideal.
  Fadern till denna regnbågsnation har nu gått bort. Vi sörjer. Men gläds över det exempel och arv han lämnar efter sig. Ett arv som även är relevant för dagens Europa där de xenofobiska vindarna viner, från Ungern till Belgien, från Aten till Kärrtorp.
   Framtiden är inte monokrom. Den går i regnbågens färger. Den går i Mandelas färger.■■