Saturday, 3 May 2014

Statistiken talar för MANLIG kvotering på regeringskansliet

”[D]et kvittar om man har en snopp eller inte”. Så ska Jeanine Hennis-Plasschaert ha uttryckt sig när hon tillträdde som nederländsk försvarsminister. Nyligen tweetade hon en bild som fick stor uppmärksamhet. Hon satt i en soffa med tre andra kvinnliga försvarsministrar (från Norge, Sverige, Tyskland). Vari nyhetsvärdet låg var uppenbart.  Fyra kvinnor på denna traditionellt manliga taburett. ”True Power Girls” tweetade Carl Bildt till bilden. Kavat berättade Hennis-Plasschaert för The Guardian att manliga nätverk var ”den äldsta formen av karteller” i Europa, men att ”saker håller på att ändras, och kvinnor kan göra liknande saker nu”.   

Fyra försvarsministrar (fr. v. Norges, Sveriges, Nederländernas, Tysklands)
Bra, tänkte väl de flesta som tog del av uttalandet. Ingen harm i detta, väl? Det var åtminstone min initiala tanke. Men så tänkte jag lite längre och insåg att det faktiskt var ett ganska problematiskt uttalande. Ty det Hennis-Plasschaert gjorde var att peka ut ett ohälsosamt fenomen (manliga karteller), som hon hade för avsikt att besvara med ett liknande fenomen (kvinnliga karteller). Samma mynt, bara en annan sida.

Vi hoppar till Internationella kvinnodagen härom månaden. I en DN-artikel utlovade Stefan Löfven att får han flytta in i Rosenbad  efter valet kommer regeringskansliet bli helt jämställt. S-ledaren skulle i ett första skede införa varannan damernas på de politiska tjänsterna i kansliet, och  ”skynda mer långsamt” avseende de opolitiska tjänsterna.

Artikeln fick stor uppmärksamhet. Den summerades av TT i en notis som trycktes i flera tidningar och medier. ”I dag är mer än 60 procent av statssekreterarna män” angav notisen. DN-artikeln utmärktes av en stor röd bubbla som skrek ”38,7% kvinnor”. Det var uppenbart vad man här ville ge sken av: regeringskansliet domineras numerärt av män. Allt i enlighet med det traditionella jämställdhetsnarrativet.

Fakta kan dock ha komplicerande verkan på gamla sanningar. Den senaste statistiken (2012) visar nämligen att, ja, kansliet domineras till 60 % av ett kön – det kvinnliga.

Det var dock knappast med avsikt att uppmärksamma ett behov av att tillsätta fler män på kansliet som TT:s rubrik basunerade: Löfven lovar mer jämställt kansli.” Knappast på självaste kvinnodagen.


                                      Tjänstgörande per departement

                                                                                            Källa: Regeringskansliet

Missförstå mig rätt, det vore befängt att bestrida att kvinnor på det stora hela förfördelas i det svenska samhället. Lika sansat som att förfäkta att kvinnohat och rasism svårligen kan finnas nu när Europas mäktigaste politiker är kvinna, och världens mäktigaste politiker är svart. I världens kanske minst ojämställda land är den traditionella könsmaktsordningen långt ifrån nedmonterad. Kasta bara ett getöga på lönegapet, som exempel. 

Samtidigt får man inte fastna i gamla sanningar när utvecklingen ger skäl för en reviderad, mer nyanserad beskrivning. Angela Merkel och Barack Obama betecknar trots allt att saker och ting är stadda i förändring. Att förneka det vore lika olyckligt som att bestrida att alla yrken tjänar kvalitativt på en välbalanserad sammansättning av anställda. Mångfald förhöjer. Som Löfven uttryckte det i intervjun, det ”blir bättre när det blir mer blandat.”

Ja, det är sant att det bland statssekreterarna finns ett stort överskott av män. En väldigt skev könsfördelning som måste rättas till. Av sådan obalans kommer intet gott. Men tittar vi på alla politiskt tillsatta poster sammanlagt i kansliet så råder det faktiskt jämställdhet. Den senaste statistiken, som jag beställt från regeringskansliet, visar att 95 kvinnor och 101 män var politiskt anställda 2013. Differensen här är alltså marginell, än mer så när man beaktar det relativt ringa antalet anställda (mindre än 200, varav 35 statssekreterare). 

                       
                               Källa: Regeringskansliet (via Cajsa Holm Gamrell)

Men denna faktiska jämställdhet nämndes inte av DN vars rubrik – ”Löfven lovar jämställt på alla politiska poster” – var utformad att tolkas som att en signifikant obalans i manlig favör förelåg, inte minst då läsaren endast hade procentandelen för statssekreterarna att ledas av.

Så, bland gruppen politiskt anställda på regeringskansliet rådde jämställdhet. Och lägger man till de opolitiska posterna och ser på hela kanslikåren var det som sagt ett stort överskott av kvinnor: 60 % år 2012 (en ökning från perioden 2008-2011 då kvinnor utgjorde 58-59 % av de anställda). Detta är sannerligen ingen marginell differens: 20 % inom en kår på 4 629 personer.

Faktum är att kvinnor var i majoritet på alla departement utom ett. Undantaget var Försvarsdepartementet där den manliga dominansen uppgick till blygsamma 2 %. Och det är bra det, att Försvarsdepartementet är könsmässigt balanserat. Ett departement med ett kraftigt överskott av endera könet torde inte göra ett lika bra jobb. Mångfald förhöjer.

Samtidigt på kvinnodagen hade DN en artikel rubricerad ”Tendensen att anställa män fortsätter.” Här definierade statsvetaren Drude Dahlerup könsbalans som ”45 procent av ena könet och 55 av det andra.” Fokus låg på andelen kvinnliga chefer på kansliet. Då de uppgick till 45,5 % medgav Dahlerup att här rådde könsbalans. Men trots denna balans och att antalet kvinnliga chefer stadigt ökat sedan 2007 ville Dahlerup mena att ”det finns fortfarande en tendens att man anställer män, trots att det finns kvalificerade kvinnor”.

Jaså? Tendensen som råder inom statlig förvaltning är snarare att fler kvinnor än män anställs. Sedan 2009 har det varit kvinnlig majoritet bland statsanställda. Och vad gäller chefer skriver Arbetsgivarverket att ”[s]ett över en tioårsperiod har andelen kvinnliga chefer ökat kraftigt i staten.” Under perioden 2000-2012 har antalet gått från under 3 000 till över 5 500, procentandelen från knappt 20 % till 37 %. En dramatisk ökning vilken Arbetsgivarverket förutspår kommer ”fortsätta öka” då ”en stor andel av de chefer som kommer att gå i pension under de närmaste åren är män.”

Det är dags att revidera och nyansera det traditionella narrativet, de gamla invanda sanningarna. Vi har kommit så långt i jämställdhetskampen att vi inte bara kan nöja oss med förenklade ingrodda beskrivningar. Inom statsförvaltningen pågår en omdanande generationsväxling. De äldre generationerna, i vilka män tenderar dominera, går i pension. I de yngre generationerna är kvinnor mer välutbildade. Som sagt, sedan 2009 har det varit kvinnlig majoritet bland statsanställda. Och avseende själva regeringskansliet rådde det enligt Dahlerups definition balans på blott tre departement 2012. I alla övriga departement rådde obalans – i kvinnlig favör. På vissa departement var så många som sju av tio anställda kvinnor.

En hälsosam samhällsdebatt ska föras på ett nyanserat och korrekt faktaunderlag. Debatter som förs på vriden grund bör vi betacka oss för. Statistiken är så slående att det är snudd på mytbildning när man ger sken av manlig numerär dominans på regeringskansliet. Allt understött av dramatiska rubriker som spinner på och befäster det traditionella narrativet. Att föra en debatt på sådan grund tjänar ingen på, allra minst jämställdheten.

I DN-artiklarna talades det vidare om att det finns ett tryck på politiker att verka för att ha en jämn könsfördelning, och därför var den manliga dominansen bland statssekreterarna förvånande. Dock, med tanke på att den lika ansenliga obalansen i kvinnlig favör på kansliet i stort har gått de flesta förbi – åtminstone inte skapat något tryck på utjämning – får man rimligen dra slutsatsen att detta tryck aktiveras främst (bara?) när obalansen är i manlig favör.

Visst är det exempelvis orimligt att 71 % av VD:arna i statliga bolag är män. En obalans som med rätta bör tadlas. Tack vare medias uppmärksamhet sätts också välbehövligt tryck på politiker att komma till rätta med sådan diskrepans. Men bildas samma tryck i relation till obalansen bland landshövdingar, där 62 % är kvinnor? Avseende chefer på regeringskansliet skrev DN bland annat att UD med 40 % kvinnliga chefer ”fortfarande släpar efter något”. Sant, den obalansen bör rättas till och är förtjänt av en kritisk gliring. Men att 90 % av cheferna på utbildningsdepartementet är kvinnor, förtjänar inte också det en gliring?

Vilken effekt kan ett underblåsande av rådande momentum och tryck på att anställa fler kvinnor få i sektorer där jämställdhet redan råder eller kvinnor till och med är i majoritet? Att tala om ett matriarkat i vardande inom statsförvaltningen vore barockt. Men alla tendenser till obalans måste beaktas och ifrågasättas. Om en kvinnlig dominans skulle byggas upp så är väl inte det bättre än en manlig? På samma vis som en könsbetingad kartell är ett ohälsosamt fenomen, oavsett typen av kön.

Ska vi uppnå ett riktigt jämställt samhälle måste diagnosen vi ställer på samhällskroppen vara korrekt. Den diagnos som DN konfronterade Löfven med och tillsammans med TT skickade ut över landet var att varannan damernas inte existerade på vare sig de politiska eller opolitiska tjänsterna i regeringskansliet. Den diagnosen är som bäst vriden, som värst felaktig, och tjänar främst till att bekräfta det traditionella narrativet.

Denna ingrodda beskrivning med dess gamla sanningar måste nu revideras och uppdateras i analogi med den faktiska utvecklingen. Endast på den grunden kan vi korrekt diagnosticera och uppmärksamma alla obalanser och balanser, trender och tendenser. Endast på den grunden kan en sann jämställdhet byggas - där det verkligen kvittar om man har en snopp eller en snippa. 


---------------------------------------------------------------------------------------------------

KÄLLFÖRTECKNING

Se uppladdad tabell från Regeringskansliet ovan (via Cajsa Holm Gamrell)


Regeringskansliets årsbok 2012, s.88, http://www.regeringen.se/content/1/c6/21/84/94/c9f581f4.pdf