Monday, 9 June 2014

(In)toleranta Belfast – en svart mans intryck

Förra helgen hölls en stor manifestation mot rasism i Belfast. Det var en respons på det ökande antalet xenofobiska attacker i staden; attacker som inte bara riktats mot icke-vita utan även vita invandrare (från Östeuropa). Mindre än ett dygn efter manifestationen rapporterades ytterligare en attack, denna gång mot två pakistanier.

Gemensamt för nästan alla attacker är att förövarna varit lojalister, och att attackerna inträffat i lojalistiska arbetarklassområden. (Lojalister är del av det  unionistiska lägret, d.v.s. protestanter som är ”lojala” mot den brittiska monarkin och vill att Nordirland förblir en del av ”unionen” som är Storbritannien). Vilket är talande.

Den unionistiska förstaministern Peter Robinson har bidragit till att underblåsa den intoleranta elden genom att uttala stöd till en evangelisk pastor som beskrivit islam som en ”ond” religion, ”djävulens avföda”, ”hednisk”, etcetera. Och som för att lägga sten på börda kom Robinson i en tidningsintervju nyligen med några motbjudande uttalanden som gränsade på islamofobi. (Robinson har senare bett om ursäkt och hävdar att han misstolkats).

För en svart man som har bott i Belfast är det sorgligt att se hela staden fläckas av dessa beklagliga incidenter. De är inte representativa för Belfast. Inte alls. Långt mer representativ är lördagens antirasistiska manifestation, som drog tusentals människor.

Jag tillbringade två månader i Belfast 2001. Det ska tillstås att en viss oro infann sig i början då det strax innan jag anlände varit stor medieuppmärksamhet kring den ökända nynazistiska lojalisten Johnny ”Mad Dog” Adair. Men bortsett från en incident bjöds jag under min vistelse på idel vänlighet, inbjudanden och givande konversationer av Belfastborna.

Om jag var för mig själv i en pub så blev jag alltid erbjuden att göra någon sällskap vid deras bord. Jag delade lägenhet med en nordirländare som omgående bjöd mig att träffa hans vänner och familj. Min forskning förde mig till att hålla intervjuer med politiker och vanliga medborgare från det katolska och det protestantiska samhället, representanter från polisen, Human Rights Watch och ombudsmannen för Nordirland. Jag hade inte arrangerat någon av dessa intervjuer på förhand, och förbluffades över hur lätt dörrarna öppnades när jag väl anlände.

Den där enda incidenten? Det är talande att den ägde rum på Shankill Road, det ökända lojalistiska fästet (där Adair för övrigt höll hov). Som så många andra lojalistiska arbetarklassområden är det fattigt, försummat, nedtryckt. I denna mylla, som Adair exemplifierar, kunde paramilitära lojalistiska organisationer blomstra och nynazism finna grogrund.

När jag gick nedför Shankill upplystes jag av några tonåringar att jag var en ”black bastard”, föregått av ”Oi! You fucking”. Jag låtsades inte höra då jag hade föga lust att inleda en konversation, i synnerhet inte en som hänförde sig till min mors civilstånd.

Shankill Road (2007)

En annan som varit offer för lojalistiska rasistdåd är Annie Lo –  den ”[e]nda kinesiskfödda parlamentarikern i Storbritannien” – som sitter i det nordirländska parlamentet för partiet Alliance. Förra torsdagen deklarerade Lo att på grund av rasistiska attacker kommer hon inte att kandidera i parlamentsvalet 2016. Hon kommer att ge upp politiken och kanske till och med flytta från Nordirland.*

Lo berättade för The Guardian att den senaste attacken ägt rum under EU-kampanjen då en lojalistisk mobb förföljde henne och: 
”började slänga ovett mot mig [...] Ungefär tre eller fyra personer förföljde mig sedan till parkeringen men jag höll mig framför dem och gick så fort jag kunde. Till och med när jag kom in i min bil var det en ung flicka som klättrade ut ur det nedvevade fönstret i en parkerad bil och började skrika vidriga saker mot mig. Om jag inte hade beslutat att agera snabbt och sticka därifrån så vet jag inte vad som kunde ha hänt mig.”

Den nordirländska polisen har nu satt upp en operation huvudsakligen ”riktad mot lojalistiska organisationer involverade i rasistiska våldshandlingar och hot.”

Så, varför tycks denna elakartade rasism vara ett närmast blott lojalistiskt problem? Det förefaller systemiskt, sannerligen inte accidentellt, även omöjligt att avfärda som ungdomligt ofog då flera av gärningsmännen varit i 40- och 50-årsåldern. 

Det finns inga enkla svar. Men kanske Amnestys chef i Nordirland Patrick Corrigan tillhandahöll åtminstone en delförklaring när han slog fast att det har varit ett ”politiskt misslyckande på högsta nivå att erbjuda ledarskap för att bekämpa rasism i Nordirland”. 

Under min tid i Belfast intervjuade jag en före detta lojalist som varit aktiv i en paramilitär organisation. Han åkte i fängelse och därinne upptäckte han litteratur och skådespeleri. Han talte om att växa upp i ett lojalistiskt arbetarklassområde där litteratur, utbildningsmässiga ambitioner, intellektuell kultur, inte var alternativ eftersom de helt enkelt inte erbjöds. Vad som räknades var “muskler, inte hjärna”. I mycket såg han detta som ett misslyckande av det protestantiska samhällets ledarskap (politiskt, socialt, religiöst).

Shankill Road (2005)
Vilket i sin tur väcker frågan: varför skulle den protestantiska eliten vilja hålla sin arbetarklass nere? En sund marxistisk misstanke är att genom att hålla sin arbetarklass i mörker så hålls den exploaterbar och formbar. Indoktrinera den med diverse simplistiska och tomma begrepp kring identitet och ras att känna sig stolt över (à la ”visst, du är fattig, men åtminstone vit och protestantisk”); håll den oupplyst, borta från akademiska ambitioner och utsikter för social mobilitet. Voilà! Du har en arbetarklass som kommer hålla sig på sin plats, ett lydigt verktyg att utnyttja, enkel att bussa på katoliker och/eller andra. 

Genom att hålla din arbetarklass separerad från dess katolska klassbröder – som den faktiskt har betydligt mer gemensamt med – så motverkar du möjligheten för en stark arbetarrörelse. Söndra och härska arbetarklassen, så ljuvt det är för de privilegierade.

På 1970-talet beskrev en ledare för en av de paramilitära lojalistiska organisationerna stödet de fick från den protestantiska eliten som jämförbart med att pissa på sig: varmt och skönt i förstone, men lämnade dig snart kall och kymig. Som kontrast har det katolska samhällets ledare varit mer benägna att betona vikten av egenmakt genom utbildning och upplysning; att höja aspirationer, självkännedom, utsikter för social mobilitet. 

Intrycket jag fick under månaderna i Belfast var att det katolska samhället var mer självsäkert, kanske för att det hade överkommit sitt underkuvande, brutit sina bojor. Den protestantiska arbetarklassen verkade däremot bitter och förvirrad. Fortfarande fast i sitt underkuvande, tillhandahållet av dess protestantiska herrskap.

På Shankill Road manifesterades detta underkuvande i den sociala och ekonomiska misären. Och där dylik vanmakt regerar, så gör även xenofobi.

Således var det troligen ingen tillfällighet att det var där, i ett lojalistiskt arbetarklassområde, som jag erfor den enda obehagliga incidenten under min vistelse i Belfast. Allt i enlighet med var de senaste tidens rasistattacker ägt rum. 

På så vis fångar min vistelse troligen dagens Belfast på det stora hela: En i stort tolerant stad, men med små fickor av intolerans i försummade lojalistiska områden. Dessa fickor måste adresseras med ekonomiska och sociala investeringar, med ingjutande av aspirationer och upplysning. Det är dags för ledare i det protestantiska samhället att ta ansvar.

Tills dess, med risk för att överbetona poängen, kom ihåg att det lilla antalet rasister som utför (och kan tyvärr komma att fortsätta att utföra) attacker är inte representativa för Belfast. De tusentals människor som på lördagen demonstrerade mot rasism är.

Några av de tusentals Belfastbor som demonstrerade mot rasism förra helgen 


-------
* En cyniker skulle påpeka att Lo deklarerade detta samma dag som valet till Europaparlamentet hölls; ett val i vilket hon i februari förts fram som Alliance-partiets kandidat. Detta parti är starkt icke-sekteristiskt; partiets grundläggande princip varande neutralitet i den splitsående frågan om huruvida Nordirland ska förenas med republiken Irland (ROI) eller förbli förenade med Storbritannien.
    Så när Lo i en intervju i mars uppgav att hon skulle föredra om Nordirland förenades med ROI, gjorde hon sig skyldig till en kardinalsynd – och möttes av skarp kritik från partiet.
    Valresultatet blev följaktligen en besvikelse, där Lo bara fick 7,1 %. Cynikern skulle således hävda att Lo visste att hon var på väg mot ett redigt nederlag och att hennes ROI-uttalanden gjorde det svårt för partiet att låta henne kandidera i kommande val. Därför, när du ser skriften på väggen, bättre förekomma än förekommas; flytta fokus från dina nederlag och ogärningar och lämna scenen på basis av ett svepskäl som förlänar dig sympati och medlidande.
     Icke förty, även om cynikern har rätt så finns det ingen ursäkt för de rasistiska attackerna Lo har utsatts för.