Wednesday, 30 July 2014

En ödets nyck? Hur en etiopisk mor återfann sin bortadopterade son i Sverige

30 juli 2014. I dag är det på dagen tio år sedan min etiopiska mamma och syster hittade mig på en gata i Sverige. Jag återpublicerar därför min skildring av det hela.
                                                      
E n  ö d e t s  n y c k?

HUR EN ETIOPISK MOR ÅTERFANN SIN BORTADOPTERADE SON I SVERIGE


Det är inte helt sällsynt att adopterade från tredje världen återförenas med sin biologiska familj. Jag, Anders, adopterades från Etiopien under 1970-talet och återförenades 2004 med min biologiska mamma. Det sällsynta i mitt fall är att det var min mamma som letade upp mig i Sverige. Och sättet det skedde på gör händelsen, om möjligt, än mer extraordinär.

prolog                                                                                                    


Jag heter Anders, men föddes som Yednkachew. I mitten av 1970-talet adopterades jag, 18 månader gammal, från Afrika till Sverige. Närmare bestämt, från Etiopien till Kiruna (klimatiska kontraster, minst sagt.)

 Arlanda 1975. Etiopiska adoptivbarn anländer.
Jag och min adoptivmamma Solweig till höger.  
Relativt förlikad med mitt adopterade öde var jag under min uppväxt, som bäst, milt intresserad av min biologiska bakgrund. Är man adopterad från Etiopien och ens medvetenhet om världen väcks under 1980-talet är det inte alltför förvånande. Under decenniet som ”Reagan löste tvisterna och Europe låg på listorna” – för att citera Just D – så kom Etiopien att i mycket personifiera den gängse bilden av Afrikas ’eviga’ öde: svält, armod, krig.

I de etiopiska svältkatastrofernas spår anordnade Bob Geldof Band/Live Aid, Michael Jackson USA for Africa, svenskarna gav generöst (inklusive undertecknad med någon månadspeng), och på skolgårdarna haglade ’skämt’ om undernärda etiopier. I min – och andras – strävan att få svar på frågan om ”varför jag adopterades bort?” tillhandahöll denna kontext mig med enkla, lättfattliga svar; en lättfattlighet som också ingav mig en slags förtröstansfull bedövan. Utrymmet för förebråelser minimerades. En pragmatisk förståelse förhärskade. Lättfattligt nog.

Intresset för min biologiska bakgrund var alltså svagt. Någonstans fanns en diffus föreställning om en blottställd bondefamilj eller liknande. Troligen omöjliga att leta upp. Kanske hade de strukit med i allt elände. Hopp och följaktligen ambitioner om att någon dag få träffa dem var i stort obefintliga. Gott så. Av denna min ambitionslöshet följde att skulle vi förenas var det upp till dem, att hitta mig. Fullkomligt sannolikt, visst, om man också anser Pretty Woman vara en diskbänksrealistisk skildring av den vardagliga gatflickans vardag. För mig fanns det inte på bordet.

ÅTERFUNNEN.    Men, 2004 inträffade det. Min biologiska familj letade upp mig i Sverige. Stormen som händelsen utlöste har nu bedarrat, dess interna och externa verkningar blivit överblickbara och getts stadga. Detta ihop med andras uppmaningar för mig till att nu skriva ner hur det hela gick till. Att det hände är i sig ganska (fullkomligt?) unikt, troligen värt att delge en bredare publik om oavsett hur det gick till. Men förloppet i ’mitt’ fall gör ett sådant delgivande närmast obligatoriskt, där ett antal i tid och rum skilda moment och led löpte samman på ett sådant sätt att även en hårdnackad agnostiker kan vackla. Så här förlöpte det hela.

 Paris 2005. Jag tillsammans med min biologiska mamma Seble och min adoptivpappa Bo.

HÄNDELSEFÖRLOPPET (I OKRONOLOGISK FÖLJD)

2001    London                                                                                                                 
Emnet, en ung kvinna från etiopisk överklass, flyttar från Addis Abeba till London. Någonstans i Sverige har hon en halvbror som adopterades bort innan hon föddes. Det har hennes mamma, Seble, berättat för henne.

2003    Stockholm                                                                                                            
Efter att i tonåren ha flyttat från Kiruna till Östersund – var jag spenderade mitt sturm und drangiga 1990-tal – bor jag nu i Stockholm. Det milda intresset för min biologiska bakgrund har blivit så pass varmt att jag ber min svenska mamma, Solweig, att ge mig de dokument hon har med relevans för min adoption. Bland dokumenten hittar jag kopior på två brev som Solweig har via adoptionsförmedlingen skickat till Etiopien under mina första år i Kiruna. I breven, skrivna på engelska, delger Solweig bland annat mitt svenska namn. I det andra brevet skickar hon även med en bild på mig, tre år gammal, sittande i full vintermundering, glatt leende, i en snöpulka.

2004    London                                                                                                               
London 2008. Min adoptivmamma  Solweig, 
min biologiska syster Emnet och jag.
Emnet har börjat sällskapa med en etiopisk man, Fitsum. Emnet berättar för honom att hon har en bror i Sverige. Fitsum säger att han råkar ha en god vän i Stockholm, Yalem, som kanske kan pröva att hitta brodern. Emnet kontaktar mamma Seble – nu boende i Paris – som skickar över till London de dokument hon har med relevans för adoptionen. Där återfinns broderns svenska namn bland annat, samt en bild på honom som treåring, sittande i en snöpulka. Emnet och Fitsum skickar i sin tur dokumenten till Yalem i Stockholm. Yalem har lovat att göra sitt bästa.

1997    Östersund                                                                                                           
Jag är ute på krogen en sensommarkväll och råkar på en för mig okänd etiopisk man som jag för ett kort samtal med. Han heter Sam. Jag lägger honom inte på minnet. Han, däremot, lägger mig och mitt namn på minnet. 

2004    Stockholm 30 juli                                                                                               
Dagen efter att Yalem mottagit dokumenten planerar han att gå till Skatteverket med den eftersöktes svenska namn. Innan dess skall han bara ta en kopp kaffe med sin goda vän, Sam. De träffas på ett café vid Götgatsbacken. Sam har keps på sig. Yalem berättar vad han skall göra och visar de mottagna dokumenten. Sam ryggar till när han läser namnet på dokumenten. ”Jag har träffat honom i Östersund”, utbrister Sam, ”jag vet hur han ser ut!” Uppjagat berättar Sam om den slumpartade träffen på en kvarterskrog i Jämtland sju år tidigare.

Exalterade lämnar Yalem och Sam caféet och går uppför Götgatsbacken. Där jag råkar komma gående.

1983    Addis Abeba                                                                                                     
Nio år gammal besöker jag Etiopien med mina svenska föräldrar. Kommunistdiktatur och inbördeskrig gör att vi inte kan resa var vi vill, och inte utan så kallade ’guider’. Vi besöker barnhemmet från vilket jag adopterades. Förhoppningen är att få veta mer om min bakgrund, kanske till och med hitta spår till min biologiska familj. Men vi får inget spår.

2004    Stockholm 30 juli                                                                                             
Där jag går nedför Götgatsbacken märker jag i vimlet framför mig två svarta män som verkar upphetsade och fokuserade på mig. Jag stannar till. De närmar sig. Den ene mannen, som har keps på sig, pekar mot mig och ropar ”Är det Anders? Anders från Östersund!?” Jag nickar bekräftande. Tvekar. Backar. Känner inte igen honom. De trycker sig upp mot mig. Den andre mannen rycker upp ett foto och skriker: ”Din syster letar efter dig!” Jag känner igen fotot: mig, tre år i snöpulkan!

Mannen slår ett nummer på sin mobil, räcker över den, allt går så snabbt. Sekunder senare samtalar jag, på knagglig engelska, med min biologiska syster Emnet. Och kort därefter har jag min biologiska mamma, Seble, på tråden.

epilog                                                                                                                           

Paris 2004. Återförenade. 

Några veckor senare satt jag på plan till London och Paris. Tårar, glädje, förbistring, mycket frågor, mycket värme, mycket etiopisk (för en norrländsk mage mycket stark) mat. Men hur allt det förlöpte – och fortlöper – är ett annat kapitel 
av denna solskenshistoria.

Vad det var för kraft/er som låg bakom det hela kan man tvista om. Slumpen? Ödet? Försynen? Det finns i alla fall en hypotes – benämnd Six degrees of separation – som postulerar att alla individer i världen står maximalt sex interpersonella steg (relationer) ifrån varann. Om den tesen är i behov av empiriska belägg så har det tillhandahållits här. 

För Sebles del så är hon en djupt troende kristen, och hon står allt annat än svarslös till vad – och följaktligen oförbluffad inför de outgrundliga vägar förloppet tog – som slutligen förde mig tillbaka till henne.