Thursday, 18 September 2014

Skotska folkomröstningen: bakgrund, argument, konsekvenser

När Storbritanniens premiärminister David Cameron satt i Harpsundsekan i somras så slängde han månne en förstulen blick på bottenpluggen. En tidigare upplaga sjanghajades av republiken Jämtlands förste president Yngve Gamlin under dennes ’statsbesök’ på Harpsund 1967. Enleveringen ska ha åtföljts av diverse regionalpolitiska ultimatum som statsminister Tage Erlander hade att uppfylla om han ville återse pluggen (turligt nog hade Erlander 22 reservpluggar att tillgå).

Cameron skulle drömma om att dras med sådana nationalister. Han har med de skotska nationalisterna att göra. Om Jämtlands nationalism karaktäriseras av ett skämtsamt allvar – separatism på skämt, regionalt värnande på allvar – så är den skotska nationalismen alldeles på allvar, i alla avseenden, på alla fronter. Och i dag kan den uppnå sitt ultimata mål när Skottland håller en folkomröstning om huruvida man ska bli ett självständigt land eller stanna kvar i unionen Storbritannien.

Harpsundsekan. Fr v: Cameron, Merkel, Reinfeldt, Rutte
Partier och personligheter
Unionen består av fyra länder: England, Skottland, Wales och Nordirland. Med en befolkning på 5.3 miljoner är Skottland näst folkrikast i kvartetten, men det bleknar i jämförelse med Englands 53 miljoner.

Kampanjen för att lämna unionen leds av Alex Salmond från socialdemokratiska Scottish National Party (SNP). Kampanjen för att Skottland ska stanna kvar i unionen leds av Alistair Darling från socialdemokratiska Labour party.

Salmond kommer med ett fryntligt utseende och en rotunda lika imposant som hans charm – eller arrogans, beroende på vart du står. Vän och fiende kan dock enas om att den 59-årige nationalistledaren är en briljant politiker, försedd med skärpa, kvickhet och en dräpande retorik, allt understött av ett tufft pragmatiskt handlag. Den 60-årige Darling beskrivs å andra sidan som att ha charmen av en träplanka (”an early beneficiary of charisma bypass surgery”, som en skribent uttryckte det). Men hans tråkighet utstrålar ett eftertänksamt jämnmod som får honom att framstå som anständig och pålitlig.

Det är ingen tillfällighet att ledarna för båda kampanjer kommer från socialdemokratiska partier. Modern skotsk politik bedrivs på mitten-vänster fältet. De största partierna är Darlings Labour och Salmonds SNP, medan socialliberala Liberal Democrats varit en viktig tredje kraft. Samtidigt har David Camerons Conservative party levt ett marginellt liv i Skottland de senaste decennierna. Att ”det finns fler pandor i Skottland än konservativa parlamentsledamöter” har blivit en populär fras efter att Edinburgh zoo mottog två pandor (2011) samtidigt som det konservativa partiet fick blott en parlamentsledamot vald i Skottland i det senaste brittiska valet (2010).

Alex Salmond och Alastair Darling
Av dessa fyra partier är det endast SNP som vill ha självständighet. De övriga stödjer unionen och har lagt sina partipolitiska käbbel åt sidan för att stå enade bakom Darlings kampanj.

Darling åtnjuter följaktligen stöd från den brittiska regeringen i London – en efter valet 2010 bildad koalition mellan de konservativa och liberaldemokraterna – liksom från regeringens främsta opposition, Labourpartiet. En bastant uppbackning, minst sagt. Men att åtnjuta stöd från de konservativa kan inom ramen för skotsk politik göra mer skada än nytta.

Från unionens födelse till folkomröstningen
Unionen bildades för 307 år sedan, frambringad mer av realpolitik och finansiell nödvändighet än av någon grannkärlek. Skottland hade gått i konkurs efter ett misslyckat kolonialt äventyr i slutet av 1600-talet. England, som bland annat fruktade jakobitiska tendenser i sin bakgård, gav Edinburgh ett erbjudande man svårligen kunde motstå: Ge upp er självständighet och uppgå i en fullständig politisk union med ett enda parlament i London. Om ni gör det så går vi i borgen för er och ni kan ta del av vårt expanderande och berikande imperium. Om ni inte gör det så kommer vi att (minst) föra ekonomiskt krig mot er.

På så vis upplöste det skotska parlamentet sig självt och Storbritannien föddes 1707. Trots en del initiala reservationer – inklusive jakobitiska uppror – så var skottarna snart fullt integrerade och engagerade i unionen och imperiet.

Under följande sekel var skotsk nationalism närvarande men utmanade inte unionen på allvar. Strax före andra världskriget tog den dock en partipolitisk form som decennier senare skulle ha omvälvande verkan. SNP bildades 1934. Fastän marginellt i begynnelsen så kom partiet att bli en kraft av betydelse under 1960-1970-talen. Upptäckten och utvinningen av Nordsjöoljan under denna era lyfte nationalismen. Skottlands självförtroende ökade.

Och sedan kom 1979-1997, de aderton åren av konservativt styre från London. Skottarna röstade ideligen för mitten-vänster partier men fann sig ideligen med konservativa regeringar nere i London, den första ledd av Margaret Thatcher.

Järnladyn sådde vanligtvis split, men i Skottland hade hon något av motsatt effekt. Förmodligen har ingen gjort mer för kampen för självständighet än Skottlands unifierande hatobjekt. Hennes nyliberala omstrukturering av samhället och ekonomin slog hårt mot landet och kom att generera en fientlighet som kulminerade 1989 då hon införde en platt skatt i Skottland – ett år före England – så hatad att den utlöste upplopp och ledde till Thatchers slutliga avgång 1990.

Skottarna fick ändå utstå ytterligare sju år av konservativt styre som de inte röstat för. Kraven på ökat självstyre tilltog, för så kallad ”devolution” av maktbefogenheter från London till Skottland. Men också kraven på regelrätt självständighet fick luft under vingarna.

1997 lyckades Tony Blairs Labour avhysa de konservativa från makten i London. Blairregeringen tillmötesgick kraven på devolution genom att 1999 inrätta ett skotskt parlament i Edinburgh. Även om parlamentet investerades med betydande självbestämmande så hölls många grundläggande regeringsbefogenheter kvar i London, inklusive den att kunna sätta och samla in skatter i större utsträckning.

Blairregeringens devolution syftade även till att tysta kraven på självständighet. För säkerhets skull utformade man dock valsystemet till parlamentet så att det skulle vara hart när omöjligt för ett enda parti (läs: SNP) att få egen majoritet. Vilket garanterade att det bästa Salmond kunde hoppas på att få var vad han fick efter SNPs framgångsrika val 2007 – möjligheten att bilda en minoritetsregering.

Men i politik finns inga garantier. Vid tidpunkten för följande skotska val (2011) kunde Salmond blicka tillbaka på fyra år av framgångsrikt minoritetsstyre samt glädjas åt att en perfekt storm i hans favör bildats. Många skottar var trötta på Labour som just avslutat tretton år vid makten i London (1997-2010); en epok under vilken partiet i allt högre grad uppfattats som att föra en konservativ light regering. Desillusionen hade fördjupats av att Blair dragit med Skottland i Irakkriget.

I en sådan situation skulle Labour lutande skottar normalt ha vänt sig till SNP och liberaldemokraterna. Men eftersom liberaldemokraterna bildat koalitionsregering med de konservativa i London så hade de gjort sig till parti non grata i den skotska väljarkåren. Resten är historia. SNP vann en jordskredseger i valet 2011, varigenom Salmond kunde göra vad han inte skulle ha kunnat göra: bilda en majoritetsregering med ett obestridligt demokratiskt mandat att hålla ett referendum om självständighet. Koalitionsregeringen i London kunde inte göra annat än ge sin sanktion.

Efter genomförda förhandlingar mellan Edinburgh och London kom så proklamationen: en folkomröstning om skotsk självständighet skulle hållas under hösten 2014.

Kampanjerna: karaktär och marginal
      
      ”Skall Skottland bli ett självständigt land?”

Så lyder frågan som skottarna skall svara ja eller nej på i dag. En nej-kampanj tenderar att gå i en pessimistisk ton, benägen att betona alla risker med att rösta ja. Törs du slänga dig ut i det okända? Kampanjledare Darling har exempelvis beskrivit ett ja som vore det att köpa ”en enkelbiljett att skicka våra barn till en högst osäker destination”.

En ja-kampanj tenderar istället att ha en mer positiv och visionär klang, inriktad på att tona ned riskerna och lyfta fram möjligheterna. Dock, oavsett hur mycket guld- och skogsgrön färg som appliceras, osäkra väljare är vanligtvis mindre benägna att hörsamma uppmaningar om att ”våga” ta klivet ut i terra incognita.



Under de sista dagarna tycks ja-kampanjen ha fått efterlängtad medvind. Fram tills nu har nej-sidan legat före i opinionsmätningarna, stundom med rejäl råge (så sent som förra månaden var marginalen 22 procent i nej-sidans favör). Men de senaste mätningarna indikerar att de två sidorna ligger jämsides.

Det är så klart bara en opinionsmätning som räknas. Och här har ja-sidan en komparativ fördel i så måtto att den bara behöver vinna. Segermarginalen i kväll kan vara 0.1 procent i ja-sidans favör, det är egalt – Skottland kommer att bli självständigt, unionen begravas och aldrig komma åter. Men för nej-sidan är det inte så lätt som att bara vinna, det gäller att vinna med så stor marginal som möjligt för att frågan om självständighet ska kunna begravas för överskådlig tid. Unionen kommer förvisso att bestå om det blir ett nej, men Darlings kampanj fruktar att ju mindre vinstmarginal, ju svagare legitimitet för unionen – vilket i sin tur kan öppna för en ny folkomröstning inom en inte alltför avlägsen framtid

Valuta och jämförbara länder
Om den nationella kontexten 2011 bildade en perfekt storm i Salmonds favör, så bildar den internationella kontexten i vilken folkomröstningen hålls något av en perfekt storm emot honom i hans försök att övertyga skottarna att de kan gott – och bör allt – gå sin egen väg.

Innan den globala finanskraschen 2008-2009, kunde Salmond skryta om hur ett självständigt Skottland med sin blomstrande finanssektor kunde bli ett nytt Irland – en liten blomstrande tiger med euron som valuta. Sedan kom kraschen, eurokrisen, den irländska kollapsen. Euron blev paria i väljarnas ögon. De hårda åtstramningspaket som Bryssel/Berlin tvingade på Irland och andra euroländer förskräckte. Den ekonomiska härdsmältan svepte med sig Skottlands storbanker som var tvungna att lösas ut av de brittiska skattebetalarna.

Medan en stor ekonomi som den brittiska kunde utstå räddningsinsatser på sådan skala – om än med svåra påfrestningar – så torde en liten nation som Skottland ha kunnat få gå samma väg som Irland. Eller som Island, det nordiska bankmiraklet som Salmond tidigare använde som självständighetsbete. När Reykjavik praktiskt taget gick i konkurs 2008, med enorma konsekvenser som landet än inte tagit sig ur, så tycktes detta utgöra ytterligare bevis på att även ett litet bankland med egen valuta – inte euron – var som ett rö för de globala virvelvindarna.

Således, att förespråka euron eller en egen skotsk valuta vore att begå elektoral harakiri. Salmond har därför övergivit sina euroambitioner och föreslår i stället att behålla det brittiska pundet i en valutaunion med England. Han har även övergivit Irland och Island som lockbeten. Men på grund av Skottlands olja kan han likafullt hålla upp Norge som förebild. Mot vilket Darlings kampanj kontrar att de skotska oljeresurserna minskar samt är jämförelsevis ringa, att resurserna kommer att kosta alltmer att utvinna, att det skulle ta årtionden för Skottland att bygga upp en norskliknande oljefond; årtionden under vilka Skottland skulle bli en petroekonomi – med alla nackdelar som medföljer.



”Devo max” – självständighet light vs union light
Salmond skulle ha föredragit ett tredje alternativ på röstsedeln: nej till självständighet men ja till en maximal devolution av befogenheter från London till Skottland (”devo max”). Det vill säga, att Skottland stannat kvar i unionen men blivit oberoende från London i allt utom i områden som valuta, försvar, utrikespolitik. En viktig aspekt av detta federalistiska alternativ hade varit att parlamentet i Edinburgh utfärdats med praktiskt taget fullständiga skattebefogenheter.

Devo max går i linje med den gradualistiska skolan inom skotsk nationalism. Gradualisternas föredragna strategi är att via en stegvis devolution av befogenheter successivt vinna och konsolidera självständighet, gradvis vänjande skottarna vid – och övertyga dem om – att Skottland kan klara sig på egen hand. Men i sina förhandlingar med Salmond vägrade den brittiska regeringen att tillstädja devo max som ett ytterligare alternativ på röstsedeln. Salmond fick nöja sig med en svartvit sedel – ja eller nej – med inget grått däremellan.

Devo max skulle förmodligen ha segrat. Människor är i gemen ovilliga att kasta sig ut i det okända. Med devo max skulle skottarna i stor utsträckning ha haft kakan och ätit den: Ett signifikant självbestämmande Skottland där de stora, välbekanta, trygghetsingjutande institutionerna hade bestått  – pundet, BBC, medlemskapen i EU och Nato, och drottningen så klart.

Salmond har likafullt sökt övertyga skottarna om att allt detta kommer att bestå. Att om de röstar ja så kommer det att i mycket bli som det brukade vara – fast bättre. Han hävdar att Skottland skulle efter förhandlingar kvarstå i EU och Nato, att Skottland skulle behålla pundet, BBC, drottningen.

Som synes ligger det mycket devo max över detta. Att ha kvar pundet skulle till exempel medföra en valutaunion med England, i sin tur medförande att Skottland avstod en betydande del av sin suveränitet. Således, vad Salmond i praktiken säger är: rösta för självständighet och jag försäkrar er en minskad grad av självständighet – en självständighet light, så att säga.

Darling invänder att inget av detta kommer att ske, åtminstone inte utan ett enormt lidande för skottarna. Han kan här stötta sig på de höga tjänstemän i EU och Nato som varnat att det inte kommer bli en lätt sak för ett självständigt Skottland att uppgå i deras organisationer. EUs oro för skotsk självständighet bottnar bland annat i att det skulle ingjuta mod i separatister i andra medlemsländer, främst Belgien och Spanien. Natos oro bottnar bland annat i att skotsk självständighet skulle medföra att den brittiska flottans kärnvapenbestyckade ubåtar skulle tvingas bort från deras strategiskt viktiga bas i skotska Faslane (SNP vill ha medlemskap i Nato men motsätter sig kärnvapen på sitt territorium – likt Norge). Även Barack Obama och Bill Clinton har uttryckt stöd för att Skottland stannar i Storbritannien.

Darling åtnjuter följaktligen robust uppbackning från EU, Nato och den brittiska regeringen. Hans kampanj stöds därtill av flera av Skottlands största företag, av vilka många hotat att flytta till England om Skottland röstar ja.

Vad gäller pundet så har Darling gjort klart att ingen valutaunion kommer att ingås med ett självständigt Skottland. Salmond har invänt med att i så fall kommer Skottland kanske inte att ta sin andel av den brittiska statsskulden.

Men trots att Darlings kampanj präglas av en riskbetonande negativitet så kommer den även med positiva löften. Skottarna utlovas bland annat ökad devolution om de röstar nej – inkluderande betydande skattebefogenheter. Stannar ni kvar så kommer ni att få det ”bästa av båda världar”, säger Darling: Ett Skottland med signifikant självbestämmande, med starkt ökade befogenheter över skatter och välfärd, men som samtidigt åtnjuter den stabilitet och säkerhet som medföljer ett medlemskap i unionen; ett Skottland som garanterat får behålla alla de stora, välbekanta, trygghetsingjutande institutionerna.

Som synes, i stor utsträckning utlovar även Darling devo max där han i praktiken säger åt skottarna att: rösta för unionen och jag försäkrar er en minskad grad av unionen – en union light, så att säga.

En berättelse om två framtider
Även före 1999 års devolution åtnjöt Skottland en betydande grad av självständighet inom områden som utbildning och rättsväsende. Till yttermera visso har Skottlands del av den nationella sjukvården – National Health Service (NHS) – alltid varit skild från den engelska delen. I dessa områden finns det följaktligen en rad skillnader mellan England och Skottland; skillnader som har ökat med devolution och det moderna skotska politiska landskapet.

Salmond betonar sådana skillnader och söker porträttera folkomröstningen som ett val mellan två framtider: en i ett oberoende mitten-vänster Skottland, den andra i en nyliberal konservativ union. I detta avseende kanske man kan säga att han bistås av den konservativledda brittiska regeringen som för närvarande genomför kraftiga nedskärningar i välfärden samt privatiserar delar av engelska NHS och den engelska utbildningssektorn.

På en konkret nivå kan Salmond till exempel peka på det faktum att till skillnad från i engelska NHS är recept avgiftsfria i skotska NHS. Eller att i motsats till England tas det inga universitetsavgifter i Skottland. Inte heller har Skottland infört de svenska friskolorna som nyligen infördes i England.

I detta avseende är det uppenbarligen en belastning för Darlings kampanj att ’åtnjuta’ stöd från det konservativa partiet; ett stöd som Salmond sällan glömmer att erinra skottarna om. En ”bulvan för en konservativledd kampanj”, ett av många mustiga exempel på hur Salmond beskrivit Darling med kampanj.

Efter folkomröstningen – konsekvenser?
Oavsett vilken sida som segrar i dag så är en sak säker: rådande ordning kommer aldrig åter, status quo finns inte på bordet.

Ifall nej-sidan vinner så kommer Salmond eventuellt att avgå som ledare för SNP. Men fastän han på kort sikt kommer vara märkt som förlorare så kan han mycket väl bli hyllad som möjliggörare på längre sikt. Bara det att han lyckats få till stånd en folkomröstning är sensationellt. Folk har satts i rörelse, anden lämnat flaskan, lamporna har tänts och kommer inte släckas på länge än.

Nej-kampanjens devolutionslöften visar att den slutit sig till att det bästa sättet att hålla ihop unionen är genom att göra den lösare. Förutsatt att löftena uppfylls så kommer en nej-seger att leda till ett mer federaliserat Storbritannien (vari ligger frön för ytterligare lossande i framtiden).  

Det är inte bara Skottland som kommer att bli nettovinnare på en sådan utveckling, även Wales och Nordirland kan förväntas gynnas. Medan dessa tre länder har sina egna parlamentariska församlingar så finns det inget motsvarande för England. Det är det brittiska parlamentet i London som beslutar i frågor gällande England; frågor vilka parlamentets skotska, walesiska och nordirländska ledamöter följaktligen kan rösta på. En tilltagande federalisering kommer troligtvis att öka kraven i England på att antingen inrätta ett engelskt parlament, alternativt förbjuda de icke-engelska ledamöterna att rösta på engelska frågor.

Om det blir en ja-seger så har David Cameron aviserat att han inte tänker avgå (vilket han dock inte har full kontroll över). Förhandlingar mellan Edinburgh och London kommer påbörjas; extremt komplicerade förhandlingar som Salmond har planerat att kulminera i ett självständigt Skottland 2016.

En ja-seger kommer att få långtgående konsekvenser för Storbritannien och Europa. Utöver att bryta upp den brittiska unionen så ökar risken för att den spanska, den belgiska och den europeiska unionen bryts upp. De separatistiska tendenserna i Belgien och Spanien kommer att stärkas. Kataloniens regionala regering har redan meddelat att man kommer hålla en folkomröstning om självbestämmande i november. Den spanska regeringen har hittills vägrat att ge sin välsignelse, men ett skotskt ja skulle öka trycket och som prejudikat skänka legitimitet åt en eventuell katalansk ja-seger.

Om Skottland lämnar unionen så kommer de brittiska mitten-vänsterkrafterna att förlora en utomordentligt viktig bas. Maktbalansen i det som är kvar av Storbritannien skulle skifta avsevärt i de konservativas favör. Labour skulle berövas dussintals ledamöter i det brittiska parlamentet – för närvarande har man 40 ledamöter från Skottland – jämfört med de konservativa som skulle förlora en enda. Vilket är av yttersta vikt för nästa års brittiska parlamentsval; ett val som med Skottland kvar i unionen ser ut att bli ett nära lopp – där varje enskild ledamot är värd sin vikt i guld – men med Skottland ute ur unionen kan ge de konservativa egen majoritet.

Vilket leder oss till det potentiella uppbrytandet av EU. Det konservativa partiet genomsyras nämligen av en inbiten EU-skepsis. För att blidka den har Cameron utlovat att om hans parti får egen majoritet i nästa års val så kommer man att under 2017 hålla en folkomröstning om huruvida Storbritannien ska lämna eller stanna kvar i EU.

I kväll inleds följaktligen en ny ordning. Frågan är vilken. Storbritannien och Europa håller andan.