Monday, 6 October 2014

(O)moralisk nakenhet och en feministisk köttyxa: historien om Velázquez Venus


Det är 100 år sedan suffragetten Mary Richardson spatserade in i Londons National Gallery och högg sönder Diego Velázquez Venus med spegeln (ca 1650). Denna tavlas fascinerande historia och motiv kan ge intressanta inblickar i viktorianernas komplexa förhållande till det nakna, i suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt, i kreerandet och konsumerandet av  kvinnoideal.

Trafalgar Square. Londons symboliska hjärta. Lord Nelson tronar på sin korintiska kolumn. Inom synhåll ligger Big Ben och alla parlaments moder, ett nygotisk bygge sprängt med tinnar och torn. Torget flankeras av några väldiga ambassadbyggnader som vittnar om imperiets forna räckvidd: Canada house, South Africa house och nära intill Australia house och India house.

Ytterligare en koloss grenslar själva torget: The National Gallery, ett nyklassicistiskt marmorkomplex tillika ett av världens främsta konstmuseum. Bland galleriets vindlande gångar, kryssa dig fram till Diego Velázquez (1599-1660) målning Venus med spegeln.

Här träffas du av en naken Venus som ligger på halvrygg, på svarta lakan, vänd från oss. Hennes uppresta huvud vilar mot hennes högra hand, det kastanjebruna håret i knut. Lakanens färg accentuerar hennes rosenvitskimrande kropp som slingrar sig i zornska kurvor och vars största träffyta är den breda guppande stussen.

Framför Venus står hennes son, den bevingade putton Cupid, som håller en spegel där Venus ansikte diffust reflekteras. Den diffusa återspeglingen gör att vi inte säkert vet vad hon tittar på. Oss? Sig själv? Oss betraktande henne? Upplägget skapar en spännande interaktion mellan målning och betraktare, och lämnar oss även frågande till om vi är inkräktare eller inbjudna till den intima situationen. Voyeurer eller välkomna?

Så långt den ytliga beskrivningen. Vad målningen också återspeglar är, så klart, en manlig skildring av kvinnan. I konsthistorien har det varit män som målat. Män som målat kvinnor. Män som målat den ideala kvinnan. I detta avseende har Velázquez varit så framgångsrik att hans Venus kan än framhållas som ideal. Exempelvis beskrev sig skribenten Will Self nyligen som föga ensam i att finna ”Velázquez [...] Venus sexigare än alla nutida uppstickare”. Och redaktrisen Rowan Pelling menar att alla kvinnor, hon själv inkluderad, som betraktar Velázquez Venus frågar sig troligen: ”Är min rumpa lika bra som hennes?”

Nåja. Om Pelling här ses betrakta och bedöma sig och andra kvinnor genom patriarkatets prisma – den hegemoniska manliga skildringen och synen på kvinnan  så återfinns en bjärt kontrast i ”Slasher Mary” Richardson, suffragetten som 1914 anföll målningen med en köttyxa. Attacken var en direkt reaktion mot häktandet dagen dessförinnan av suffragetternas ledare Emmeline Pankhurst. Richardson hann ge Venus ett halvdussin hugg innan hon stoppades och arresterades. Hon uppgav kort efteråt att hon ”försökt att förstöra målningen av den skönaste kvinnan i mytologisk historia”. Men lade på detta till att ”[r]ättvisa är ett element av skönheten lika mycket som färg och linjer på duk”, och så länge regeringen fortsätter  med allmänhetens goda minne  att förvägra kvinnligheten rättvisa så gör regering och allmänhet sig skyldiga till en annan (och mycket värre) form av förstörelse, nämligen ”mänsklig förstörelse” av ”sköna levande kvinnor”.

Vad Richardson utförde var en symbolisk attack på det patriarkala samhället där hon angrep ett naket kvinnoobjekt som detta samhälle värdesatte högt. National Gallery hade några år tidigare förvärvat målningen åt nationen för den astronomiska summan £45 000. Som Lynda Nead framhåller i The Female Nude (Routledge 1992) så förefaller det oundvikligt att det var just denna tavla som Richardson valde. Velázquez Venus hyllades som normativ mall för kvinnlig skönhet och den nakna kvinnokroppen. Exempelvis beskrevs hon i dåtidens Times som: ”'perfektionen av kvinnlighet i den stund den går från knopp till blomma'”.

Även det att Venus son håller i spegeln kan lägga ytterligare patriarkal tyngd i målningen, något som Maren Tova Linett diskuterar i The Cambridge Companion to Modernist Women Writers (2010). Vad vi ser, säger Linett, är hur Venus/Kvinnan synas  och synar sig själv – utifrån ett manligt perspektiv. Och genom att det sker i förhållande till hennes son så frammanas även det där främsta av Kvinnans raisons d'être: att frambringa nästa manliga generation.

Linett kan så förnimma i målningen hur Kvinnan typiskt värderas av andra och sig själv – genom en manlig prisma – samt Kvinnans primära syfte att fungera som ett kärl för den manliga avkomman (vars varande ytterst berättigar hennes varande).

Richardson eskorteras till rättegången efter dådet


Hittills har vi sett hur betydande patriarkala, patriotiska och pekuniära värden låg nedbäddade i målningen. Föga förvånande, Richardsons attack på denna skattade porträttering av kvinnlig perfektion utlöste ett ramaskri i offentligheten. Nead visar på hur attacken framställdes i pressen som att manifestera två motstridiga versioner av femininitet. Richardson gavs beteckningar som vanligtvis förbehålls mördare (”Slasher Mary”, ”the Ripper”). Huggen i dukens Venus översattes till hugg i kött. Venus levandegjordes och blev definitionen av den ideala kvinnan: betraktad, behagande, passiv. Raka motsatsen till Richardson som framställdes stå för en demonisk kvinnlighet: avvikande, bångstyrig, våldsam.

Demoniserande av människor och rörelser som kämpar för att upphäva underordning är en naturlig ingrediens i maktkampens dramaturgi. ”Själv har jag inte lyckats klura ut vad feminism är”, skrev suffragetten Rebecca West träffande, ”[j]ag vet bara att folk kallar mig feminist var gång jag uttrycker åsikter som särskiljer mig från en dörrmatta”. Samhället som suffragetterna växte fram i har för eftervärlden blivit ökänt för prydhet och hyckleri. Liksom ’farisé’ har blivit synonymt med hycklare så är ’viktorian’ på god väg att göra samma resa i det engelska språket. Det var också till ett gryende viktorianskt Storbritannien som Velázquez Venus anlände 1813. Exakt hur det gick till är oklart. En version säger att det var Napoleons överman vid Waterloo  hertigen av Wellington – som tog med sig målningen från Spanien. Wellington, med smeknamnet Järnhertigen, har beskrivits som förlagan till den stiff-upper-lipska viktorianen. Oberörd, samlad, osentimental (”By God, Sir, I’ve lost my leg!” ska en brittisk officer ha skrikit under slaget vid Waterloo, till vilket Wellington stoiskt replikerade: ”By God, Sir, so you have”).

Oavsett om det var eller inte var ärkeviktorianen som tog målningen till Storbritannien så gick den i alla fall genom viktoriansk överklassägo fram till sekelskiftet, då den slutade sin resa i National Gallery. Den hade då blivit salongsfähig och hängdes ut till allmän beskådan. Samma sak i dag där den förevisas för turistande småbarnsfamiljer.

Annat var det förr. Velázquez målade Venus med spegeln under den spanska inkvisitionens starka dagar då porträttering av det nakna var föremål för officiellt bekämpande och censur. Det är oklart vem som beställde tavlan, men den som i 1600-talets Spanien beställde och målade naket var tvungen att ha mäktiga vänner, antagligen kungliga (i Spanien stod inkvisitionen under kungamaktens direkta kontroll). Kung Filip IV, som var Velázquez mecenat, hade själv en imponerande samling erotiska målningar. Sådana hängdes bara upp för privat beskådan  Filip hade flera i sitt sovrum  där de sannolikt fungerade som afrodisiaka. Aristokratins pornografi.

I svart och vitt: blessyrerna från Richardsons attack

Följaktligen, i en tid och plats ökänd för officiell prydhet producerade Velázquez sin sensuellt eggande Venus, för att hänga där mitt i de förmenta syndabekämparnas kula. I skenet av sådan hycklande prydhet kan det te sig passande att målningen till slut hamnade i det viktorianska Storbritannien. Det är ju inte minst i relation till den nakna kroppen som viktorianerna betraktats som präktigt pryda officiellt.

Men en säker generalisering är den att alla generaliseringar är osäkra. Såsom indikeras av att National Gallery köpte och hängde upp Velázquez Venus för allmän beskådan så är en svunnen epoks verklighet mer komplex och suddig än eftervärldens karikering. Ty den håller inte, den populära bilden av viktorianerna som officiellt entydigt pryda i relation till nakenhet. Att de skulle exempelvis ha heldraperat sina möbler  för att skydda kvinnor från att få dåndimpen vid anblicken av ett naket stolsben  ja, det är inte mer än en seglivad klintbergare.

Som konsthistorikern Michael Hatt påpekar så försökte viktorianerna faktiskt att förstå kroppen snarare än att förneka den. Visst moraliserades och indignerades det över nakenhet i det viktorianska Storbritannien. Makthavare kunde varna och hetsa mot det nakna för dess potential att förleda folket att idka könsumgänge i en moraliskt och demografiskt ohållbar utsträckning. Men samtidigt betraktades det nakna inom konsten som en av de högsta, renaste, mest sofistikerade formerna av kultur. Som härav antyds var det viktorianska samhället inte statiskt utan  vilket suffragettrörelsen exemplifierar  ett dynamiskt samhälle som genomgick dramatiska förändringar.

Visst fanns det de som aldrig ville acceptera något naket som officiellt respektabelt, men samtidigt fanns det starka krafter inom etablissemanget som var av annan åsikt. Det är faktiskt under den viktorianska eran som brittiska konstnärer slutligen tar till sig och utvecklar en tradition av nakenkonstverket (en på kontinenten flera sekel lång tradition som i mycket lyst med sin frånvaro på de brittiska öarna). Och bland sina anhängare kunde man minsann räkna in den mest prominenta viktorianen av alla. Drottning Victoria var nämligen en avancerad nakenverksbrukare. Hon och maken Albert köpte gladeligt nakenverk till varandra, proppade hus fulla med diverse avklädda artefakter, och när man på en utställning snabbt försökte fösa drottningen förbi skisser av nakenmodeller så spjärnade hon emot, deklarerade att hon faktiskt roades av det hon såg och blev sedermera skissmålarens mecenat.

Det var emellertid ingen lek att föra in och göra nakenverket till en succé i salongerna. En inte obetydlig del av den ’bildade menigheten’ oroade sig för pornografi, prostitution och könssjukdomar; fenomen kopplade till nakenhet vilka upplevdes grassera i epidemisk skala och förknippades med samhällsfarliga, degenerativa krafter. Det gällde följaktligen att övertyga om att nakenverk stod obefläckade av sådant. Att göra skillnad på nakenhet och nakenhet, däri låg utmaningen.

Lösningen på denna gordiska knut kom man att hitta i antikens verk och legender. Ty satt i sådan kontext kunde man framställa den nakna kroppen som stående ovan det skabrösa  givande sken av höga, civiliserade ideal förkroppsligade  utgörande ett slags rent, moraliskt nakenalternativ. 

Venus med spegeln kvalade följaktligen in här, nakenheten gjord anständig av den antika kopplingen. Därtill kunde acceptansen underlättas av att tavlan blottade för det blotta ögat blott Venus blottade baksida, medan hennes blottade framsida låg i oblottat lä. Härigenom skyddades tavlan ytterligare mot potentiell kritik om att den potentiellt kunde ha en potent pornografisk effekt på beskådaren – och dra ner vederbörande från det civiliserande till det degenererande.

På så vis kunde Velázquez Venus lyckas med konsten  som redaktören till Exposed: The Victorian Nude (2001) Alison Smith formulerar nämnda utmaning för nakenverket  att utge sig för att vara:
”ett sorts värdigt, legitimt föremål; ett som inte inbjöd till en lysten blick utan ett som inbjöd till en ren, ridderlig blick.”

Notera dock utge sig”. Detta var ett verk som verkat som pornografi för diverse aristokrati och vars bakparti hyllats som: ”The most smackable bum in Western art”. Därtill kan täckta behag också egga, utelämnandet sporrande till än mer tänk kring det utelämnade. Som Smith tillägger: trots att viktorianernas nakenverk må ha utgett sig för annat så utgjorde de egentligen ”något väldigt sexigt, något ganska utmanande [och] provocerande”.

I försvaret av sitt ikonoklastiska dåd proklamerade Richardson att så länge allmänheten tolererade förstörandet av ”sköna levande kvinnor” så bar varje sten de kastade mot henne för förstörandet av Venus med spegeln vittnesbörd om deras egna politiska, moraliska och konstnärliga ”humbug och hyckleri.” Och den skönaste av alla dessa levande kvinnor var, slog Richardson fast, den fängslade Emmeline Pankhurst.

Fyra år efter dådet erhöll brittiska kvinnor rösträtt, och i dag står Emmeline Pankhurst staty vid parlamentet  inom synhåll från National Gallery på Trafalgar Square.



Källmaterial

Litteratur
• Alison Smith (ed.), Exposed: The Victorian Nude (Tate Publishing 2001)
• Lynda Nead, The Female Nude: Art, Obscenity and Sexuality (Routledge 1992)
• Maren Tova Linett (ed.), The Cambridge Companion to Modernist Women 
  Writers (Cambridge University Press 2010)

Tidningsartiklar
• The Times, “National Gallery outrage”, The Times, 11/03/1914
• Will Self, “Young British artists versus old masters”, The Guardian, 01/07/2012

Dokumentärer (BBC)
• Private life of a masterpiece  (2002)
• Empire of the nude – the Victorian nude (2001)
• Ian Hislop’s stiff upper lip (2012)