Thursday, 25 December 2014

Kommer Löfven att hoppa?

Den 29 december får vi veta om statsministern tar språnget ut i nyval. Huvuddelen av skulden kan läggas på ett obstruerande populistiskt ytterlighetsparti som troligen kommer skörda stora framgångar i ett kommande val; framgångar som med all sannolikhet kommer leda till ytterligare politiskt kaos i den lilla nationen i Europas periferi – ett kaos som i sin tur riskerar att destabilisera kontinenten.

Så här precis innan slutsignalen ljuder förstår vi dock att intensiva förhandlingar pågår mellan regering och oppositionspartier som möjligen – om än svårligen – kan rädda statsministern och stoppa nyvalet.

Statsministern heter Antonis Samaras, landet är Grekland, ytterlighetspartiet det vänsterpopulistiska Syriza som motsätter sig det av EU, ECB och IMF påbjudna stålbad som sedan några år hudflänger det grekiska samhället (en Syriza-regering kan följaktligen hota eurozonens knaggliga hälsa).

För Stefan Löfven ringer nyvalsklockan samma dag som för Samaras. Men fram till i måndags var det inte fråga om annat än en formalitet, det att Löfven skulle utlysa nyval den 29 december – en formsak ännu när vi jublade över EM-bronset i handboll på söndagskvällen. Bronset erövrade våra damer i en intensiv match mot Montenegro; en gastkramande upplösning på en dramatisk turnering. Vi tycks nu även gå mot en gastkramande upplösning på vad som har varit ett dramatiskt politiskt år.

Av alla delikatesser som kan serveras i handboll är kanske den läckraste en ”japanare – bedriften att under ett språng hoppa in över motståndarnas målgård, fånga bollen i luften och skjuta i mål. Ett motsvarande konststycke i termer av nyval kunde vara att inom tiden av en månad utlysa, hålla och vinna ett nyval. Vilket var vad Japans premiärminister Shinzo Abe nyligen lyckades med. Abe tog språnget ut i nyvalet den 18 november, upplöste underhuset den 21 november, höll och vann valet den 14 december; ett förlopp som onekligen lever upp till det engelska ordet för nyval – snap election.

I jämförelse har Stefan Löfven inte ens börjat hoppa – utlyst nyval – utan bara aviserat att han avser att hoppa den 29 december. Nu är det förvisso inte formellt möjligt för honom att göra annat eftersom extraval inte får utlysas innan en nyvald riksdag suttit i tre månader. Men på måndag lärde vi oss alltså vikten av att göra skillnad på utlysning och avisering av utlysning.

Vad en skribent i söndagens Aftonbladet karaktäriserade som immateriellt skvaller, kom dagen efter att ha materialiserats till en verklig möjlighet. Formalitet blev eventualitet. Ty fackföreningsmannen Löfven tycks möjligen – om än svårligen – kunna förhandla sig ut ur nyvalet, trots allt. Medialäckor lät oss förstå att intensiva (hemliga) överläggningar pågår mellan de borgerliga och regeringen som syftar att finna former för minoritetsregeringar att styra riket; överläggningar som därigenom bär på frön till en borgfred mellan blocken som kan rädda Löfvens regering och stoppa nyvalet.

I handboll brukar man främst se japanare från lag som har säkrat segern och därför har råd att stila. I likhet brukar regeringschefer utlysa nyval när en valvinst tycks säker. Så är varken fallet för Löfven eller Samaras. För bägge fladdrar dock än ett svagt ljus, ett sista flämtande hopp om att de trots allt inte behöver hoppa.

Snart vet vi.

Tar de språnget ut i nyval?

En gastkramande upplösning på ett dramatiskt politiskt år.

Gott Nytt År!  Ευτυχισμένο το Νέο Έτος!         

                                                                                                                                                                                      

Björnen Söder - kan honom aldrig tro

(Kortare version först publicerad på unt.se 2014/12/21)
-----------------
en DN-intervju nyligen gjorde Sverigedemokraternas (SD) Björn Söder klart att han inte anser att etniska judar och samer kan vara riktiga svenskar om de behåller sin judiska/samiska identitet. I kölvattnet av det offentliga ramaskri som följde hävdade Söder att hans uttalanden vantolkats. Riksdagens andre vice talman ansåg sig nämligen synnerligt vidsynt under intervjun. Där accepterade han ju att judar och samer visst kunde vara svenskar – i juridiskt avseende – och som ytterligare bevis medgav han judar och samer rätten att få ”känna sig” som svenskar, det var helt OK för partisekreterare Söder. Många judar och samer tackar, bockar och bugar nog för den storsintheten.

Problemet kvarstår dock, att i Söders ’vidsynta’ ögon kan du aldrig bli riktig – fullständig – svensk såvida du inte ger upp all annan identitet. Du må vara svensk medborgare, du må känna dig svensk – gott så, säger talmannen – men riktig svensk blir du aldrig såvida du inte hoppar, dansar och ler så att det fullständigt behagar Björnen Söder. Han är på så vis inte farlig, bara man är varlig. Bara man uppnår vad han anser utgöra riktig svenskhet – i sin fullständighet.

Efter det föga mödosamma arbetet att skrapa bort den ’vidsynta’ ytbeläggningen på Söders bevisföring ser vi also des Pudels Kern: om din etniska härkomst inte är vad Söder anser vara etnisk svensk – ursvensk (vilket uppenbarligen inte inkluderar samer) – så är du av din etniska härkomst dömd att ständigt misstänkliggöras för att inte vara riktig svensk. Du må ha ditt pass, din känsla av att vara svensk, dina förfäder må ha bott i landet i generationer, men det är världsligheter i relation till din etniska härkomst – vilken du livet ut bär likt ett kainsmärke i Söders ögon.

Så hoppa nu, Niilá. Dansa och le, Noam. Så ursvenskt ni bara kan. Har ni tur är storsvensken Söder på så gott humör att han upphöjer er till hederssvenskar. Riktiga svenskar kan ni dock aldrig säkert vara, en logisk följd av att ni måste bevisa att ni säkert är det. En nog så rättfram ekvation, alltså:
För att anses riktig svensk måste du konstant bevisa att du är det, och genom
att du måste konstant bevisa att du är det kan du aldrig säkert vara det
DN-intervjun visade för övrigt på det mest effektiva sättet att handskas med SD. Det är inte via skjutjärnsjournalistik och respektlöshet de bäst konfronteras. De ska tas som David Frost tog sina intervjuobjekt. Visa dem respekt. Få dem att känna sig bekväma, självsäkra, avslappnade. Locka ut dem i det öppna, att blotta sig utan att de anar det. Att säga ’för mycket’, vad de verkligen tycker och tänker. På så vis kan de kokas i egen soppa.

Björn Söder: Partisekreterare samt riksdagens andre vice talman.

Genom att visa dem en grundläggande respekt så berövas de även sin offerroll. I likhet med Lars Ohlys vägran att sitta i samma rum som Jimmie Åkesson, så vägrade vänsterns Rossana Dinamarca att dagen efter DN-intervjun titulera Björn Söder ”herr talman” i riksdagen. Detta må vara patosfyllda ageranden men framstår i mångas ögon som billig respektlöshet och riskerar att öka sympatin för SD. Håll patoset brinnande, men tämj dess uttryck. Uppträd med hyfs så att SD inte kan martyrisera sig inför väljarna.

Vad de etablerade partiernas företrädare ser som hedervärda ställningstaganden, ser i mångas ögon ut som fisförnämt ohyfs. Att vilja frysa ut personer för att de vill frysa ut personer kan lätt uppfattas som skenheligt.

Låt istället det brinnande patoset ta sig uttryck i kalla analyser av SDs politik, i att lugnt och metodiskt klä av deras ihåliga argument, i seriösa utfrågningar i allehanda ämnen, inte bara invandringspolitiken (det enda område de verkligen har och bemästrar).

På så vis får man SD att visa sina sanna färger. Att tvingas ut ur sitt martyriserande bo och likt Björnen Söder visa att man kan dock, att man kan dock, dessa aldrig tro. ■■

Kommer Löfven att hoppa?

Wednesday, 10 December 2014

A black man in the theatre - 'are you security?'

The prominent white British-South African actress Janet Suzman has waded into the debate on the lack of black and Asian people attending the theatre. Suzman's choice of language, reinforced in an article yesterday, has created quite a furore. Among other things she asserted that:
"Theatre is a white invention, a European invention, and white people go to it. It's in their DNA."
I’d prefer to give Suzman the benefit of the doubt here. She was asked about the lack of non-white audiences on the British theatre scene. Not surprising then that she claimed the theatre to be a white, European invention.

As for the invention of theatre in a worldwide perspective, I guess it depends on how you define theatre. I see it as an art form originating from the human urge to portray peoples and events by which internal, external, constructed and authentic realities and existences can be displayed and related to; portrayals carried out in various forms, including through improvisation, dance, games and rites. Based on such a definition, there are few if any cultures throughout history that haven’t had theatre at its cultural core.

So I give Suzman the benefit of the doubt there, she was specifically referring to western theatre. However, it’s hard to sympathize with her crude language when putting forward her views on black and Asian people with regards to their assumed cultural biology (DNA) and presumed financial standing where she stated that:
“going to the theatre is a pretty white way of spending an evening – and expensive." 
In conjunction, Suzman asserted that Shakespeare and Greek tragedies just weren't “in their [blacks and Asians] culture”, adding that unless a play has a black actor as leading man:
“going to a fringe theatre is not much on the black agenda”.
I’m a black man who relatively regularly visits the theatre. As a matter of fact, speaking of Greek tragedies, I attended Sophocles' "Electra" at the Old Vic last week. I am certainly not middle class but in London at least you can get hold of cheap tickets if you i.a. aren’t too fussy with the seating. The ticket to Electra cost me £10. Tickets to Shakespeare plays at the Globe go for similar sums if you’re prepared to stand. Same for many productions at Royal Opera House.

Janet Suzman, prominent anti-Apartheid campaigner, in a play last year in South Africa

However, although I think Suzman expresses herself unfortunately, she does have a point. Every time I’m at the theatre I scan (intensely) the audience for black people. It’s all highly unscientific, of course, but I think I speak with some authority as I’ve throughout the years gathered a considerable amount of observational ‘data’ to generalize from. In addition, apart from visiting the theatre on a relatively regular basis, I am an avid art gallery visitor.
Conclusion drawn from the empirical data? I am usually an aberration in these venues, standing out like a white runner in a 100m final (fact!). At the Electra play I saw just one other black person in the audience, and I should add that this production included one black actor and two mixed race actresses.
Hence, in theatres and galleries I seem to be the exception that proves the rule. The audience is almost totally white, although east Asians form a distinguishable additional cohort. Even when I visited Sudanese el-Salahi’s exhibit at Tate last year there were no black people. None, zero, zilch (admittedly, it was only one visit so there might’ve been many black people other days, but I doubt it).
Generally, the only other black presence in these cultural venues are members of staff – hence me once being asked in the British Museum if I was security.

So although Suzman expressed herself in quite rebarbative terms, it is true that black people seldom visit the theatre. A matter of fact that few question. And it’s not as if Suzman is averse to changing this non-diverse state of affairs. On the contrary. As she states, it is:
“quite apparent that work needs to be done at all levels to change this”.
Thus, credit to Suzman where credit's due. It’s only by highlighting this matter of fact that we can start to shed light on it and seek remedies. Further credit to her for trying to connect these dots and constructively offer remedial suggestions, including that:
“managements start to invest in Asian or black writers”
Hence, as Suzman petitions for more diversity and inclusivity in the western theatre world, she also produces a fine example of how bad choice of words can obscure a fundamentally good point.

Friday, 5 December 2014

Shoot Bill Cosby - not his message

"I find the allegations of serial sexual attack against Bill Cosby all the more disturbing and upsetting because he is black"
That's how columnist Deborah Orr kicks off a piece today in the Guardian. Her article amounts to a study in the inner wranglings of a well-meaning white liberal’s soul. Orr is tormented by whether she has too high expectations on black men and reflects on whether it’s more conducive to the progressive cause to shy away from damning Cosby because of the colour of his skin.

Well, Orr, I'll give you that anyone who can even ponder whether by condemning Cosby they'd be doing the anti-racist cause a disservice, and not vice versa, has had too many a self-righteous middle class patronizing do-gooder dinners inebriated by the exuberance of their own Guardianista verbosity (and Waitrose wine).

Orr writes self-critically:
"It’s such a cliche: a white woman at the Guardian telling black men how to behave [---] Expecting black people to achieve some higher standard"
Oh, spare me. A stereotypical paternalistic white Guardian woman is someone who does not expect much from black people.
' - Oh, you jump so high! Here’s a cookie.'
' - My, you're a verbal one! Here’s a cookie.'
' - Aaw, poor you! Here's a cookie.'

With misguided benevolence said woman gladly plays the race card on the black population’s behalf when they fail, thus perpetuating the simplistic victimizing explanations through which black people risk perpetuating their own subordination; explanations as simplistic as the ones that renounce history and remnants of slavery, colonialism and racism as completely irrelevant today. The truth is neither black or white and if you're too comfortable and lazy to acknowledge that, the less progress you'll see.

Bill Cosby is of course (in)famous for putting forward similar points. As Orr writes: 
Fewer excuses and greater aspiration – that’s his [Cosby’s] message.

Bill Cosby 
Naturally, just because the messenger is a douchebag doesn’t make the message wrong per se. Like I would a racist exploiting this Cosby saga to justify his/her racism, I would denounce anyone who uses the saga to discredit said message. Shoot the messenger, by all means, but not the message.

Orr goes on to consult the black stand-up comedian Chris Rock who in a recent interview asserted that: 
“'To say Obama is progress is saying that he’s the first black person qualified to be president. That’s not black progress. That’s white progress.'"
An assertion which Orr agrees with ("That's true, of course"), despite it being one massive straw man concoction on Rock's part. Dressing up the election of Obama as predominately one on race is precisely what Obama didn't do and why he consequently was able to win. He didn't insult the average voter by assuming that he/she would vote based on the colour of his skin, but rather on the content of his character, policies and abilities. To claim that his election (and re-election) had mostly to do with race is condescending not only to all the white and Latino people who voted for Obama, but the black voters too. Unless, of course, Chris Rock and other black people voted for Obama just because he was black?

Most white people who (twice!) voted for Obama to be their commander-in-chief didn't do it out of some white middle class guilt. Most people can't afford that luxury. If they voted for him because of his skin colour they'd ultimately just be perpetuating that other side of the racist coin – the positive one (you know, the one that says: oh, you jump so high, you’re so verbal, poor little you!)

I similarly assume that most white people approach the Cosby saga in the same vein: they condemn him because of his vile acts, not because he happens to be black. 

And, yes, that’s far more progressive than shying away from damning him because of his skin colour.

Thursday, 4 December 2014

’Något kritisk mot invandringen? Är du SD, eller?’

Så blev det nyval. Statsminister Stefan Löfven hade alternativet att bilda egen minoritetsministär och offra Mp på altaret av ett borgerligt samarbete. Mp är inte bara impopulära hos ärkefienderna SD, även borgarna hyser ett illa dolt förakt för de gröna (se bara hur de uppskattade Löfvens osmidiga drag att bjuda in Mp till pensionsförhandlingarna som traditionellt förts exklusivt mellan S och borgarna). Det kan tilläggas att Mp inte är  överpopulära inom S heller.


Mp-ledaren Fridolin (tv) och statsminister Löfven aviserar nyval
Men Löfven valde att avstå nämnda alternativ, inte helt oförståeligt då han skulle satt sig i de borgerligas våld och riskerat sammanhållningen inom sitt eget parti, liksom vreden från Mp och V.

Vi har kommit till detta skede genom att ha två ’rumsrena’ block, de borgerliga och de röd-gröna, samt stående för sig själv på höger yttersida – SD. Om ingen av blocken har egen majoritet och alla dessa partier lovar dyrt och heligt att inte ta i SD med tång så tycker man att blockpolitiken borde vara ipso facto död. Men så blev det ej. Borgarna vägrade gå Löfven tillmötes samtidigt som SD bröt praxis och valde att något paradoxalt rösta för en budget med lika stora kostnader för invandringen som den S-Mp budget de fällde. Regeringskrisen var ett faktum.

Så det blir extra val, i mars nästa år, vilket SD vill formulera som en folkomröstning om invandringspolitiken. 

Det är nu dags för de rumsrena partierna  och inte minst svensk media  att våga säga en del bu och inte bara bä i invandringsfrågan. Väljarna är inte dumma, hur mycket partierna och media än vill tro det. Fortsätt traska patrullo på denna de tre apornas väg, och SD kommer bli största parti inom två-tre val. Är det värt det?

Av de 135 700 flyktingar som fick asyl i EU förra året fanns 20% i Sverige. Migrationsverkets prognos för 2014 är 80 000 asylsökande. Att inte kunna föra en uppriktig, nyanserad och rumsren debatt kring detta är ytterst ohälsosamt. Vi vet alla att det diskuteras runt middagsbord, mellan partigräsrötter, att det bland svenskarna råder djupt delade meningar i frågan. Att lägga lock på sådana starka rörelser i folkdjupet, att inte låta dem avspeglas bland rikspartier och media, är rent ut sagt oansvarigt. Lika befängt som att förfäkta att det går per definition inte att föra en rumsren debatt i frågan om kritik ingår i debatten. Det är självcensur som endast betjänar SD, konsoliderar partiets monopol på frågan och motiverar mer av dess martyriserande manerer. 

Genom att ge SD monopol på kritik av invandringspolitiken så extremiseras kritiken å ena sidan, invandringspolitiken å den andra.

I sökandet efter hur detta tillstånd uppkommit förtjänar både Moderaterna och S(ahlin) slängar av sleven. M tog förr sitt ansvar och höll rent på högerkanten med en kritisk asyl- och integrationspolitik, medan S talade stort men var i praktiken relativt strama (väl medvetna om att de ibland sina knegare satt på en stor kohort potentiella SD-väljare).

Så låg landet tills att Göran Persson ersattes med Mona Sahlin och Moderaterna blev det nya 'mjukare' högerpartiet. Sahlin gick till val med Nalin Pekgul & Ibrahim Baylan som vallokomotiv 2010 (den kurdiska rösten var säkrad, men den vinner man inga val på). Reinfeldt gick till val 2014 med ekvationen: "Öppna era hjärtan" och jag garanterar er mindre satsningar i välfärden. Halledudadenadå vad märkligt att båda partier blödde väljare till SD i respektive val.

Den polariserande retorik vi sett i svensk debatt sedan SD nästan tog sig in i riksdagen 2006 är just den som skapade och fortsätter skapa ypperlig grogrund för partiet: antingen är du med eller mot oss, antingen är du 100% för multikulturalism eller 100% för utplånande assimilering – här anstränger vi oss inte att finna en balanserad mittenzon. Riposten blir så: 

"Mehmet, du var mig inte helt okritisk mot invandringspolitiken, är du Sverigedemokrat?" 
Men verkligheten är aldrig så bekväm att den låter sig passa in i manikeistiska dikotomier. Den är grå och luddig, komplex, högstämd, lågmäld, småaktigt, storsint  allt på samma gång. Det är den verkligheten som nu måste åtminstone delvis återspeglas i rumsrena redaktioner och partihögkvarter.

Principer ska man ha, men i politik (som i mycket annat) måste de kombineras med ett stort mått av pragmatism. Annars är man inte mycket mer än en duktig principfast idiot, dömd att förlisa tillsammans med sina principer. Och vem tjänar på det?