Thursday, 4 December 2014

’Något kritisk mot invandringen? Är du SD, eller?’

Så blev det nyval. Statsminister Stefan Löfven hade alternativet att bilda egen minoritetsministär och offra Mp på altaret av ett borgerligt samarbete. Mp är inte bara impopulära hos ärkefienderna SD, även borgarna hyser ett illa dolt förakt för de gröna (se bara hur de uppskattade Löfvens osmidiga drag att bjuda in Mp till pensionsförhandlingarna som traditionellt förts exklusivt mellan S och borgarna). Det kan tilläggas att Mp inte är  överpopulära inom S heller.


Mp-ledaren Fridolin (tv) och statsminister Löfven aviserar nyval
Men Löfven valde att avstå nämnda alternativ, inte helt oförståeligt då han skulle satt sig i de borgerligas våld och riskerat sammanhållningen inom sitt eget parti, liksom vreden från Mp och V.

Vi har kommit till detta skede genom att ha två ’rumsrena’ block, de borgerliga och de röd-gröna, samt stående för sig själv på höger yttersida – SD. Om ingen av blocken har egen majoritet och alla dessa partier lovar dyrt och heligt att inte ta i SD med tång så tycker man att blockpolitiken borde vara ipso facto död. Men så blev det ej. Borgarna vägrade gå Löfven tillmötes samtidigt som SD bröt praxis och valde att något paradoxalt rösta för en budget med lika stora kostnader för invandringen som den S-Mp budget de fällde. Regeringskrisen var ett faktum.

Så det blir extra val, i mars nästa år, vilket SD vill formulera som en folkomröstning om invandringspolitiken. 

Det är nu dags för de rumsrena partierna  och inte minst svensk media  att våga säga en del bu och inte bara bä i invandringsfrågan. Väljarna är inte dumma, hur mycket partierna och media än vill tro det. Fortsätt traska patrullo på denna de tre apornas väg, och SD kommer bli största parti inom två-tre val. Är det värt det?

Av de 135 700 flyktingar som fick asyl i EU förra året fanns 20% i Sverige. Migrationsverkets prognos för 2014 är 80 000 asylsökande. Att inte kunna föra en uppriktig, nyanserad och rumsren debatt kring detta är ytterst ohälsosamt. Vi vet alla att det diskuteras runt middagsbord, mellan partigräsrötter, att det bland svenskarna råder djupt delade meningar i frågan. Att lägga lock på sådana starka rörelser i folkdjupet, att inte låta dem avspeglas bland rikspartier och media, är rent ut sagt oansvarigt. Lika befängt som att förfäkta att det går per definition inte att föra en rumsren debatt i frågan om kritik ingår i debatten. Det är självcensur som endast betjänar SD, konsoliderar partiets monopol på frågan och motiverar mer av dess martyriserande manerer. 

Genom att ge SD monopol på kritik av invandringspolitiken så extremiseras kritiken å ena sidan, invandringspolitiken å den andra.

I sökandet efter hur detta tillstånd uppkommit förtjänar både Moderaterna och S(ahlin) slängar av sleven. M tog förr sitt ansvar och höll rent på högerkanten med en kritisk asyl- och integrationspolitik, medan S talade stort men var i praktiken relativt strama (väl medvetna om att de ibland sina knegare satt på en stor kohort potentiella SD-väljare).

Så låg landet tills att Göran Persson ersattes med Mona Sahlin och Moderaterna blev det nya 'mjukare' högerpartiet. Sahlin gick till val med Nalin Pekgul & Ibrahim Baylan som vallokomotiv 2010 (den kurdiska rösten var säkrad, men den vinner man inga val på). Reinfeldt gick till val 2014 med ekvationen: "Öppna era hjärtan" och jag garanterar er mindre satsningar i välfärden. Halledudadenadå vad märkligt att båda partier blödde väljare till SD i respektive val.

Den polariserande retorik vi sett i svensk debatt sedan SD nästan tog sig in i riksdagen 2006 är just den som skapade och fortsätter skapa ypperlig grogrund för partiet: antingen är du med eller mot oss, antingen är du 100% för multikulturalism eller 100% för utplånande assimilering – här anstränger vi oss inte att finna en balanserad mittenzon. Riposten blir så: 

"Mehmet, du var mig inte helt okritisk mot invandringspolitiken, är du Sverigedemokrat?" 
Men verkligheten är aldrig så bekväm att den låter sig passa in i manikeistiska dikotomier. Den är grå och luddig, komplex, högstämd, lågmäld, småaktigt, storsint  allt på samma gång. Det är den verkligheten som nu måste åtminstone delvis återspeglas i rumsrena redaktioner och partihögkvarter.

Principer ska man ha, men i politik (som i mycket annat) måste de kombineras med ett stort mått av pragmatism. Annars är man inte mycket mer än en duktig principfast idiot, dömd att förlisa tillsammans med sina principer. Och vem tjänar på det?