Monday, 23 March 2015

Moderna muslimer och muslimofobi: inramning av mitten-vänsterdebatten



Därför borde du bejaka, speciellt med tanke på de främlingsfientliga krafter som försöker dra växlar på religionskritik, att det finns en sekulär-humanistisk antirasistisk röst i den här tidningen som för den här debatten och den här idékritiken, istället för att marginalisera [den]

Så talade chefredaktören för SANS i en TV-debatt med Helle Klein 2011. Klein hade kritiserat humanisternas tidskrift för att gå rasisternas ärenden när den i premiärnumret belyste kvinnoförtryck i islams namn. Att numret även belyste kvinnounderordning i andra religioner, däribland i kristendom, viftade Klein bort.

Problemet med Kleins argumentation var att hon satte ett blankt likamedtecken mellan rasism och kritik av islam. Det är ett vanligt grepp i debatten, låt oss kalla det felsteg, som implicerar att det alltid luktar xenofobi när det anmärks på islam. Så även om kritiken utfärdas av humanistiska antirasister (ursäkta tautologin) som ger slängar av samma slev åt andra religioner.

Det är en koppling per automatik som är intellektuellt slapp och lika förödande för en saklig debatt som den som likställer all Israelkritik med antisemitism eller för den delen alla muslimer med islamister.

Religionskritik är legitim – inte rasism
Jag är själv del av mitten-vänstern, den breda fåra av progressiva krafter som inbegriper vänsterpartister till folkpartister; en fåra som idealt borde kritisera religion lika ihärdigt som bekämpa fobi mot muslimer. I det reella mötet med fobin respektive islam har fåran dock haft lätt att slåss mot fobin men svårare att simultant föra en offensiv kamp för modernitet och förnuft.

Det är uppochnervända världen när en mitten-vänsterfeminist som Klein så lättvindigt kan klandra humanistisk kritik av religiös könsunderordning – och anse sig progressiv när hon gör det. Men i mitten-vänsterns debattföring är sådana felsteg hellre regel än undantag, och pockar på ett brinnande behov av självrannsakan i hur man diskursivt hanterar islam. Det finns blinda fläckar här som måste synas.

Ett första korrektivt steg vore att vara intellektuellt hederlig, att bemöda sig om att skilja på humanistisk och, säg, sverigedemokratisk kritik av islam. Den senare är baserad på intolerant nationalkonservatism, den förra på progressiv humanism – med form och syften som knappast kunde vara mer väsensskilda.

Denna mitten-vänsterns ovilja att upplyst kritisera islam tycks bottna i en olycklig blandning av klenmod, självintresse, välmenande och lättja. Man vill undvika att slå på de svaga, undvika att kallas rasist, undvika att gå rasisternas ärenden, undvika det mödosamma arbetet att ifrågasätta, komplicera och precisera en förenklad och bekväm problembeskrivning.

Men mitten-vänstern misstar sig om den tror att kampen mot fobi mot muslimer omöjliggör kritik av islam. Frågan är snarare om någon annan kan driva denna kritik med framgång. Som kompromisslös försvarare av människovärdet – fast förankrad till en progressiv, inklusiv värdegrund – är det kanske bara mitten-vänstern som kan klara balansakten att konstruktivt kritisera islam och envist försvara muslimer på ett vis som är konsistent och inger förtroende.

Mitten-vänstern måste ta sitt ansvar. Så länge man klenmodigt undviker att göra det lämnar man fältet av kritik av islam öppet åt rasisterna att exploatera.

Kamp för muslimer  – inte för religionen
Utöver att vara del av mitten-vänstern är jag afrosvensk. Även i den egenskapen angår mig fobin mot muslimer. Ty det antimuslimska spöke som går över Europa gör inga fina distinktioner mellan muslimer och icke-muslimer. Den hemsöker envar som inte anses del av majoritetsbefolkningen. Kampen mot denna hatiska gast är följaktligen en angelägen fråga för alla som är beroende av och tror på ett tolerant och mångkulturellt samhälle.

Som humanist tvekar jag dock vid beteckningen av denna kamp som en mot "islamofobi". Jag går i bräschen för att försvara mina muslimska landsmän och står självklart upp för religionsfrihet och religiös tolerans. Men allt detta måste vara möjligt utan att försvara religion i sig. Genom att begreppsliggöra kampen mot fientlighet mot muslimer som en mot islamofobi så impliceras det att vi kämpar för själva religionen.

Ett förslag vore därför att inte så mycket beteckna den som en kamp mot islamofobi som en mot muslimofobi.

Den förra beteckningen har en teologisk slagsida medan den senare är fokuserad på etnicitet. Distinktionen kan inte överskattas. Den bär släktskap med den argumentation som Michel Houellebecq förde efter att ha blivit åtalad för rasism när han skarpt kritiserade islam. Houellebecq kontrade med att han aldrig visat missaktning mot muslimer, bara mot islam (liksom mot kristendom och judendom). Domstolen dömde i hans favör.

Att kategorisera muslimer som en ’etnicitet’ ska inte misstas för kategorin ’ras’. Etnicitet är mycket bredare och kan beskriva en social grupp med en gemensam kulturell tradition, vilket den muslimska befolkningen rimligen är. Det är ju bara genom en sådan vid kategorisering som de kärande mot Houellebecq och debattörer som Klein kan tala om något så generellt som rasism mot muslimer.

Genom denna förståelse av muslimer möjliggörs i sin tur den konceptuella separationen av religionen från människan – av ’islam’ från ’muslim’. I den humanistiska kampen mot muslimofobi slåss man följaktligen för människor som i olika grad är kopplade till islamisk kultur – från djupt troende till de som inte mycket mer än bär ett muslimskt namn – utan att slåss för religionen islam i sig. Det är en avgörande skillnad och gör det bland annat svårare för imamer och andra religiösa företrädare att framställa sig som ledare för den muslimska befolkningen; en gemenskap som är högst mångfacetterad och i många avseenden sekulär.

Stöd för humanistiska lösningar – inte religiösa
Denna möjlighet för religiösa företrädare att i det offentliga rummet framstå som legitima representanter för alla muslimer underlättas inte minst av hur mitten-vänstern för sin debatt i relation till radikal islam.

Efter ett jihadistiskt dåd är media snabba med att intervjua och etablerade politiker lika snabba med att stödja vad som brukar betecknas som ”moderata” religiösa företrädare. Dessa förutsätts föra talan å alla muslimers vägnar. De hyllas av debattörer från vänster genom mitten till ljus höger allteftersom de fördömer dådet som en perversion av deras tolkning av islam. De ges status som officiella representanter för den mångfacetterade muslimska populationen och får i denna kapacitet inte bara politiskt utan även medialt och monetärt samhälleligt stöd. Härigenom stärks de och legitimeras som politisk kraft.

Dessa moderata muslimer må ha goda avsikter men förblir en del av problemet eftersom de representerar religion som socialt och politiskt alternativ. Genom att understödja dem legitimerar man religion som livsstil och upphöjer den till relevant politisk kraft. Det är något magstarkt att senare förvånas när unga och lättpåverkade människor från sådana av samhället sanktionerade miljöer går vidare till att rekryteras in i religiös extremism.


Alltsammans visar mot en homeopatisk lösning – medicinen som ordineras mot religion är mer religion, motgiftet som skrivs ut mot vissa tolkningar av Koranen är andra tolkningar av Koranen.

Det är ett grundläggande feltänk och ett som inte minst mitten-vänstern lider av. Ett bland många förunderliga uttryck för detta ’syndrom’ är när sekulära debattörer förkunnar vad sann islam är. Efter januaridådet mot Charlie Hebdo skrev exempelvis Åsa Linderborg i Aftonbladet att sådana ”helt saknar stöd i urkunderna”. Hon må vara så insatt i islams urkunder att hon anser sig myndig att utfärda entydiga bullor av detta slag. Men det känns åter som uppochnervända världen när en historiematerialist som Linderborg implicerar att religiösa skrifter sitter på absoluta sanningar, att vissa (hennes?) läsningar av ”urkunderna” är objektivt ”helt” oifrågasättbara.

Att söka lösningar på religion via religion är att trampa vatten. Den rad du åberopar i Koranen eller hadithsamlingarna är alltid öppen för andra tolkningar – sådan är den religiösa textens natur – och varför skulle din tolkning vara mer sann än andras?

Mitten-vänsterdebattörer gör klokt i att avhålla sig från religiösa referenser och lösningar. Det är en kontraproduktiv strategi som validerar religiösa handlingar och argument i debatten och det vidare samhället; en legitimeringsprocess som i sin förlängning gör att religiösa argument kan få bäring på – och potentiellt även trumfa – grundläggande progressiv-liberala principer.

Stöd för moderna muslimer – inte tvunget moderata
För övrigt är begreppet ”moderat” problematiskt. Vad inkluderas? Ett exempel från Storbritannien där jag befinner mig i skrivande stund. Här framhåller sig Muslim Council of Britain (MCB) som den mest representativa organisationen för landets muslimer. MCB karaktäriserar sig som moderat. Men förra året avslöjade regeringen ett långt gånget projekt att ta över muslimska skolor i Birmingham i syftet att stöpa om dem efter salafistisk modell. Regeringens utredare slog fast att projektet var uttryck för en av MCB understödd ”internationell rörelse för att öka islams roll i utbildningen”, och visade på hur Birminghamskolor som övertagits präglades av en ”intolerant, inåtvänd monokultur som skulle allvarligt hämma [elevernas] deltagande i livet i det moderna Storbritannien”.

Viktigt att betona var att utredningen inte fann några bevis på våldsbejakande i undervisningen, hos skolledningen eller lärarna. Däremot fann man bland annat en hårdför läroplan, uttryck för homofobi och antisemitism, ivrande för segregation mellan könen (i rum och roller) liksom mellan muslimer och icke-muslimer, för ett vi-och-domtänkande grundat i en konspirationspräglad offermentalitet, intolerans mot andra religioner och mot sekularism.

Men MCB ville inte acceptera detta som uttryck för radikal islam. Den moderata organisationen beskrev det istället som uttryck för konservativ islamisk praxis – och sökte därtill vända det till att det var islamofobi (läs: rasism) att attackera sagda praxis.

Begreppet moderat är alltså problematiskt. Om det kan omfamna sådan här ’konservatism’ så bör etablerade politiker och media i sin tur ompröva sitt omfamnande. Räcker det med att inte sanktionera våld för att betecknas som moderat? Räcker det med offentliga fördömanden av terrorism och antisemitism (samt avsaknad av offentliga fördömanden av homosexualitet och feminism)? Om moderat islam inkluderar dem som ser könssegregation som förenligt med modernitet, som fördömer apostasi, som förfäktar att religionsfrihet och religiös tolerans måste inkludera avsaknad av religionskritik, som inte kan sanktionera homosexualitet eller kvinnliga imamer – om sådana strömningar kan ingå i begreppet moderat så ser jag inga skäl till att mitten-vänstern ska ge dem sitt stöd. Sådana moderater har mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med progressiv liberalism.

Att man inte bejakar våld betyder alltså inte tvunget att man är upplyst. Moderat får inte misstas för modern. Framtiden ligger knappast hos de troslärda, hur moderata de än påstår sig vara. Istället för att göra distinktionen mellan extremister och moderater – med åtföljande stöd till de senare – så bör distinktionen hellre göras mellan icke-moderna och moderna muslimer. Mellan de som tror att framtiden för unga europeiska muslimer ligger i mer religion, i mer Koranläsning, i mer svart-vitt tänkande och undfallenhet för auktoritativa teologiska utlåtanden, och de som tror att framtiden ligger i mer sekularisering, mer progressiv liberalism, mer tillbakadragen roll för religionen, mer självständigt tänkande – inte minst i relation till familjen – och öppenhet för varandets komplexitet.

Här i Storbritannien gör ett ökande antal sådana moderna muslimer och organisationer sig kända; progressiva krafter som är ankrade till en upplysningsbaserad, feministisk och antisekteristisk grund. Som exempel kan nämnas den forna islamisten Maajid Nawaz med hans Quilliam foundation och journalisten Yasmin Alibahi-Brown med hennes British Muslims for Secular democracy. Det är hos dem som framtiden ligger. Etablerade politiker och media bör beakta detta.

Dessa moderna krafter kommer att behöva allt stöd de kan få från mitten-vänstern. Det åligger oss att göra våra röster hörda, att lägga fram våra argument från den orubbliga grund av humanism, rationalism och modernitet som vi står på. 

Förhoppningsvis kommer resten av mitten-vänstern att bejaka detta istället för underminera det. 

Inklusive Helle Klein.