Friday, 19 February 2016

Vetenskap som evighetstro

”För min identitet är främst att vara människa och kristen, d v s en människa med evighetsperspektiv”

Så skrev kyrkoherde Michael Persson i Kyrkobladet 03/2015.

Själv är jag människa med en utblick på tillvaron som baseras på en vetenskaplig tro. Huruvida vetenskap ska betraktas som en troslära kan diskuteras. De yttre attributen finns där. Ett sammansatt system av vetande, med dogmer och doktriner, centrala institutioner och nomenklatur, riter och regler, auktoritativa skrifter och gestalter.

Men det innerliga? Kan vetenskapen bibringa människan ro och styrka i andanom? Personligen är vetenskapen det närmsta jag kommer något transcendentalt. Den förklarar tillvarons beskaffenhet, den förtröstar, betryggar, gör ytterligheten gripbar och mig varse om att jag tillhör något större. Ett evighetsperspektiv underbygger alltsammans.

När jag abstrakt greppar kosmologiska, fysikaliska, kemiska processer och koncept – när jag konkret ser Hubbleteleskopets bilder av nebulosor och galaxfamiljer, visualiserade modeller av solsystemet och Vintergatan – så ryser jag av sällhet och av tillförsikt i vetskapen om att ha ingått i detta långt innan, och att jag kommer så göra långt efter att mitt kött blivit hö.


Många tror att icke-religiösa förstår livet som efemärt och ändligt. Man dör och därmed är sagan all. Finito. The end. En fraktion av en triljondel triljondels nanosekund i universums oändlighet. Ynkligt. Bagatellartat. Futilt.

Men via vetenskapen betraktar jag det mänskliga varandet som del av något evinnerligt – ett oändligt kontinuum – med ett ursprung så makalöst slumpartat, situerat i strukturer så beundransvärt komplexa att det kan inte annat än inge den djupaste vördnad och förundran.

Att just din mamma träffade just din pappa och att de förenades vid just den tidpunkt då just en viss spermie skapats som först kom fram till just ett visst ägg som blev just du i ett universum som expanderar med just den fart och kraft som möjliggjort formerandet av galaxer, stjärnor, syre, kol och järn, i vilket skapats en liten galax bland miljarder andra som i sig rymmer miljarder stjärnor varav runt en liten sådan kretsar en liten planet på just det rätta avståndet för att liv ska uppstå och efter mer än fyra miljarder år utveckla människoliv; där, i ett oändligt kosmos av tid och rum, framavlad via en omätlig ström av slumpmässiga omständigheter, har triljoner atomer kommit samman för att vara just dig under en stund. Futilt? Knappast. Ett vetenskapligt faktum så vidunderligt att man blir troende.

Häri ligger så det eviga. Vetenskapen visar att jag är del av universum och att universum är del av mig.






Michael Persson avslutade sin kolumn med att beskriva hur gudstjänster ”öppnar evigheten in i mitt hjärta att tänka, tolka, tyda och vandra vidare”.

Beröringspunkterna är slående. Tro som utmanar intellektuellt, som utvecklar och ytterst fördjupar förståelse om vår evighet. ■■