Tuesday, 15 March 2016

Heritage, future, love: reflections of an adoptee

It is not entirely unique that adoptees from developing countries are reunited with their biological family. In the mid-1970s, I was adopted from Ethiopia to Sweden, 18 months old. Nearly three decades later (2004) I was united with my mother's family and a decade later with my father’s.

What is unique about my case is that it was they who searched for and found me. Which they further did more or less independently of each other and via such wondrous routes and sequences that even I started to falter in my agnostic beliefs.

Until they found me, I had a very faint interest in my origin. There was, somewhere, a vague notion of a destitute peasant family or the like. Probably impossible to locate. Perhaps they had succumbed to all the misery that befell Ethiopia – poverty, war, famine.

Hope and consequent ambitions to one day meet them were nil, zero, zilch. From which followed that were we to unite, it would be up to them to find me  – an option so unfeasible I didn't contemplate it.

It was my sister who found me on my mother’s side, and my aunt on my father's side. They had heard that I existed. Biology tugged.

What triggered my aunt was the sudden death of her brother, my father, while my sister’s search was prompted by her and my mother fleeing to Europe.

In what follows, I reflect on the unifications in a context of biological heredity, social heredity and the future. But if you want to leaf through a detailed account of how they found me, see the following article: http://andreiliberec.blogspot.co.uk/2014/07/a-quirk-of-fate-how-ethiopian-mum-was.html.

Man is shaped by genes and environment. While ties of blood interweave with social ones in biological families, the former ties conspicuous by their absence in adoptive families. It is hardly surprising that adoption studies form a central field in behavioural research as social heredity can here be set against biological heredity with particular sharpness. With regards to traditional adoptions from developing countries, the sharpness can be further honed by the ethnic difference between parents and child.

Adopted from Ethiopia, it was obvious that I didn't share genes with the parents I grew up with. Stuff differed, from facial features to ailments (hospitals, few institutions remind you as starkly of your adopted origin as hospitals - the section on “diseases in the family” always left blank). All of this while we were woven together socially, through experiences, memories, quarrels, love; a togetherness that was reflected –  and with age became increasingly apparent – in characteristics, manners, outlooks, values.

Love, yes. The Korean adoptee Astrid Trotzig wrote that “blood is thicker than water, but love is thicker than blood." As much as I agree with the core sentiment, I think that in the connection between flesh and blood is a dimension impossible to reproduce in social form. A dimension that’s elementary, essentialist by nature, and perhaps most palpable between mother and child.

I was bereft of it when growing up. At friends, I marvelled at their having been carried by the woman who nurtured them. How does that feel, to have lain and been formed in the mother who reared you; to daily see the body from whence one came – a constant point of reference which must connect mother and child in a particular way?

But due to having neither ambition or hope to find my biological family, I reconciled myself to never experiencing such a connection.

Hence the reaction in 2004 when I met my Ethiopian mother. Initially, I saw nothing of myself in her. She was a stranger.

But during our second day it hit me as she stood at the kitchen counter and I saw her in profile. A fleeting moment forever frozen. A combination of punches that took my breath away. 

The left jab: I saw my own profile, for the first time my biological self in someone else. 

The right hook: my gaze moved to her belly and – bam! –  it sank in that from there, precisely from there, I had sprung.

But how far can such a biological connection reach? It may go deep emotionally, but is it sufficient for creating a future relationship?

The most obvious consequence of my coming together with my flesh and blood was that I became a Londoner. Four years after finding me, I moved to my Ethiopian sister in London to live with her. However, this was ultimately not a consequence of the biological connection but rather that that connection was complemented by a social one. We simply clicked, in the quotidian, the main, the fundamentals – in discussions, values, pursuits, attitudes.

Without a deeply felt social bond it is hard to have a lasting, warm relationship. That is my conclusion: for a profound future relationship, blood in itself goes but skin-deep. It attracts, invites, but doesn’t reach beyond the cloakroom on its own. To get further in – and (be allowed) to stay – you have to click and bond socially. As the law for enduring romantic relationships dictates: the outside makes you stop, the inside makes you stay.

That I got along socially with my flesh and blood can partly be due to my Ethiopian mother’s and father’s families being well-off. In cases of adoption from developing countries, you usually find a form of double class difference where the adoptive parents tend to come from the rich world’s middle classes and the children from the poor world’s lower classes. But my flesh and blood were socio-economically affluent.

This may have facilitated our social bonding, offset tensions in our meetings. Several of the family members had lived in Europe and the US. My sister and aunt had received (costly) Western style education. They consequently spoke good English – so the fundamental social tool, language, did not constitute a barrier – and they had outlooks and values ​​that weren’t in substantial conflict with mine. They did not ask for monetary or other favours that could have put a strain on our relationships.

So blood did not ipso facto lead to the cordial relationship I now enjoy with my Ethiopian relatives. Socio-economy, frames of reference, language and ’cultural’ compatibility contributed. That my Swedish parents have established a good relationship with my Ethiopian family strengthens this thesis.

Love is the oxygen of lasting, heartfelt relations. My eyes moistened 2004 when I connected biologically with my mother. They have since welled up regularly as the realisation recurrently washes up on me of the immense love that I have been and am the subject of – Swedish, Ethiopian, social, biological 

Tis a privilege.

They are bound to moisten in the future, these eyes of mine. ■■

Saturday, 12 March 2016

Arv, framtid, kärlek: en adopterad reflekterar

Att adopterade från u-länder återförenas med sin biologiska familj är inte helt unikt. I mitten av 1970-talet adopterades jag från Etiopien till Sverige, 18 månader gammal. Nästan tre decennier senare (2004) förenades jag med min mammas familj, och efter ytterligare ett decennium med min pappas.

Vad som stack ut i mitt fall var att det var de som letade upp mig. Vilket de därtill gjorde självständigt från varandra, via sådana förunderliga vägar och moment att även jag som agnostiker kom att vackla till.

Fram tills att de hittade mig närde jag ett synnerligt svagt intresse för mitt biologiska ursprung. Någonstans fanns en diffus föreställning om en blottställd bondefamilj eller liknande. Troligen omöjliga att leta upp. Kanske hade de strukit med i allt elände som drabbade Etiopien – armod, krig, svält. Hopp och därav ambitioner om att någon dag få träffa dem var obefintliga. På vilket följde att skulle vi förenas var det upp till dem att hitta mig – en så osannolik option att jag inte ens beaktade den.

På min mammas sida var det min syster som letade upp mig, på min pappas sida var det min faster. De hade hört att jag fanns till. Det biologiska drog. Min faster triggades av att hennes bror – min pappa – plötsligt dog, medan min systers sökande föranleddes av att hon och min mamma flydde till Europa.

I nedanstående reflekterar jag kring mötena i en kontext av biologiskt arv, socialt arv och framtid. Men den som vill ta del av en detaljerad redogörelse för hur de fann mig kan gå till denna länk: http://andreiliberec.blogspot.co.uk/2014/07/a-quirk-of-fate-how-ethiopian-mum-was.html

Av gener och miljö formas människan. Medan blodsbanden flätas samman med de sociala i biologiska familjer, så lyser de förra med sin frånvaro i adoptivfamiljer. Det är ingen slump att adoptionsstudier är ett centralt fält inom beteendeforskningen. Det biologiska arvet kan ställas mot det sociala med särskild skärpa. I fall av u-landsadoptioner vässas skärpan ytterligare av den etniska skillnaden mellan föräldrar och barn.

Som adopterad från Etiopien var det uppenbart att jag inte delade gener med föräldrarna jag växte upp med. Det diffade, från anletsdrag till åkommor (få institutioner påminner en mer om ens adopterade härkomst än sjukhus – sektionen om sjukdomar i familjen lämnas blank). Detta alltmedan vi flätades samman socialt, via erfarenheter, minnen, duster, kärlek; en samhörighet som avspeglades – och blev allt tydligare med åldern – i egenskaper, later, utblickar, värderingar.

London 2008. Min svenska mamma, etiopiska syster och jag. 

Kärlek, som sagt. Den från Korea adopterade Astrid Trotzig skrev att ”blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod.” Jag instämmer. Samtidigt tror jag att det i kopplingen mellan kött och blod finns en dimension som är omöjlig att reproducera i socialt format. Den är elementär, av sin natur essentialistisk, och kanske mest påtaglig mellan mamma och barn. Den fattades mig under uppväxten. Hemma hos kompisar förundrades jag över att de burits av kvinnan som ömmade om dem. Hur måste det kännas, att ha legat och formats i modern som fostrade en? Att dagligen se kroppen man kom från – en ständig referenspunkt som torde knyta samman mor och barn på ett särskilt vis?

Men på grund av nämnda hopp- och ambitionslöshet förlikade jag mig med att jag aldrig skulle erfara något av en sådan koppling. Därav reaktionen när jag 2004 träffade min etiopiska mamma. Initialt såg jag inget av mig i henne. Hon var som en främling. Men under vår andra dag stack det till. 

Hon stod vid köksdisken. 

Jag såg henne i profil. 

Ett flyktigt ögonblick för alltid fruset. En slagserie som tog andan ur mig. 

Vänsterjabben: jag såg min egen profil, för första gången mitt biologiska själv i någon annan. 

Högerkroken: blicken gick till hennes mage och – pang! – det sjönk in att därifrån, just därifrån, var faktiskt jag.

Hur långt räcker dock en sådan biologisk koppling? Den må gå djupt emotionellt, men är den tillräcklig för att skapa en framtida relation?

Den mest påtagliga konsekvensen av föreningen med mitt kött och blod var att jag blev londonsvensk. Fyra år efter upptäckten flyttade jag hit för att bo med min etiopiska syster. Men det var ytterst inte en konsekvens av den biologiska kopplingen, utan snarare att den kompletterades med en social. Vi klickade helt enkelt, i det vardagliga och grundläggande – i diskussioner, i värderingar, intressen, hållningar.
Addis 2015. Jag och min faster. 

Utan en djupt känd social bindning är det hart när omöjligt att ha en varaktig, varm relation. Det är min konklusion: att för ett innerligt framtida förhållande går blodet på egen hand inte djupare än skinnet. Det attraherar, bjuder in, men räcker av sig självt inte längre än till tamburen. För att tränga in djupare – och (få) stanna kvar – krävs att man klickar och knyter an socialt. Som lagen lyder för varaktiga kärleksrelationer: det yttre får dig att stanna till, det inre får dig att stanna kvar.

Att jag funkade socialt med mitt kött och blod kan delvis bero på att såväl min etiopiska mammas och pappas familj var (väldigt) välbemedlade. I fall av u-landsadoptioner föreligger vanligen en slags dubbel klasskillnad, där adoptivföräldrar tenderar att komma från den rika världens medelklasser och adoptivbarn från den fattiga världens lägsta klasser. Men mitt kött och blod var socioekonomiskt burgna.

Detta kan ha underlättat vår sociala anknytning, motverkat spänningar i våra möten. Flera av familjemedlemmarna hade bott i Europa och USA. Min syster och faster hade fått påkostad västerländsk utbildning. Därför talade de bra engelska – så det grundläggande sociala verktyget, språket, var ingen barriär – och de hade utblickar och värderingar som inte stod i avsevärd konflikt med mina. De bad inte om pekuniära eller andra slags tjänster som kunde ha ansträngt vår relation.

Paris 2005. Jag, min etiopiska mamma och svenska pappa.

Så blodet ledde inte ipso facto till den hjärtliga förbindelse jag numera åtnjuter med min etiopiska släkt. Socioekonomi och språk, referensramar och ’kulturell’ kompatibilitet, spelade in. Det sociala arvet klickade med det biologiska. Det att mina svenska föräldrar också etablerat en god relation med min etiopiska familj stärker denna tes.

Kärlek är syret i varaktiga, innerliga relationer. Ögonen vättes 2004 när jag kopplade biologiskt med min mamma. De har därefter fuktats i jämna skov med insikten som regelbundet sköljer in om den kolossala kärlek jag varit och är föremål för – svensk, etiopisk, social, biologisk. Det är få förunnat. 

Ögonen kommer att vätas framöver. ■■