Saturday, 12 March 2016

Arv, framtid, kärlek: en adopterad reflekterar

Att adopterade från u-länder återförenas med sin biologiska familj är inte helt unikt. I mitten av 1970-talet adopterades jag från Etiopien till Sverige, 18 månader gammal. Nästan tre decennier senare (2004) förenades jag med min mammas familj, och efter ytterligare ett decennium med min pappas.

Vad som stack ut i mitt fall var att det var de som letade upp mig. Vilket de därtill gjorde självständigt från varandra, via sådana förunderliga vägar och moment att även jag som agnostiker kom att vackla till.

Fram tills att de hittade mig närde jag ett synnerligt svagt intresse för mitt biologiska ursprung. Någonstans fanns en diffus föreställning om en blottställd bondefamilj eller liknande. Troligen omöjliga att leta upp. Kanske hade de strukit med i allt elände som drabbade Etiopien – armod, krig, svält. Hopp och därav ambitioner om att någon dag få träffa dem var obefintliga. På vilket följde att skulle vi förenas var det upp till dem att hitta mig – en så osannolik option att jag inte ens beaktade den.

På min mammas sida var det min syster som letade upp mig, på min pappas sida var det min faster. De hade hört att jag fanns till. Det biologiska drog. Min faster triggades av att hennes bror – min pappa – plötsligt dog, medan min systers sökande föranleddes av att hon och min mamma flydde till Europa.

I nedanstående reflekterar jag kring mötena i en kontext av biologiskt arv, socialt arv och framtid. Men den som vill ta del av en detaljerad redogörelse för hur de fann mig kan gå till denna länk: http://andreiliberec.blogspot.co.uk/2014/07/a-quirk-of-fate-how-ethiopian-mum-was.html


Arv
Av gener och miljö formas människan. Medan blodsbanden flätas samman med de sociala i biologiska familjer, så lyser de förra med sin frånvaro i adoptivfamiljer. Det är ingen slump att adoptionsstudier är ett centralt fält inom beteendeforskningen. Det biologiska arvet kan ställas mot det sociala med särskild skärpa. I fall av u-landsadoptioner vässas skärpan ytterligare av den etniska skillnaden mellan föräldrar och barn.

Som adopterad från Etiopien var det uppenbart att jag inte delade gener med föräldrarna jag växte upp med. Det diffade, från anletsdrag till åkommor (få institutioner påminner en mer om ens adopterade härkomst än sjukhus – sektionen om sjukdomar i familjen lämnas blank). Detta alltmedan vi flätades samman socialt, via erfarenheter, minnen, duster, kärlek; en samhörighet som avspeglades – och blev allt tydligare med åldern – i egenskaper, later, utblickar, värderingar.


London 2008. Min svenska mamma, etiopiska syster och jag. 




Kärlek, som sagt. Den från Korea adopterade Astrid Trotzig skrev att ”blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod.” Jag instämmer. Samtidigt tror jag att det i kopplingen mellan kött och blod finns en dimension som är omöjlig att reproducera i socialt format. Den är elementär, av sin natur essentialistisk, och kanske mest påtaglig mellan mamma och barn. Den fattades mig under uppväxten. Hemma hos kompisar förundrades jag över att de burits av kvinnan som ömmade om dem. Hur måste det kännas, att ha legat och formats i modern som fostrade en? Att dagligen se kroppen man kom från – en ständig referenspunkt som torde knyta samman mor och barn på ett särskilt vis?

Men på grund av nämnda hopp- och ambitionslöshet förlikade jag mig med att jag aldrig skulle erfara något av en sådan koppling. Därav reaktionen när jag 2004 träffade min etiopiska mamma. Initialt såg jag inget av mig i henne. Hon var som en främling. Men under vår andra dag stack det till. 

Hon stod vid köksdisken. 

Jag såg henne i profil. 

Ett flyktigt ögonblick för alltid fruset. En slagserie som tog andan ur mig. 

Vänsterjabben: jag såg min egen profil, för första gången mitt biologiska själv i någon annan. 

Högerkroken: blicken gick till hennes mage och – pang! – det sjönk in att därifrån, just därifrån, var faktiskt jag.

Hur långt räcker dock en sådan biologisk koppling? Den må gå djupt emotionellt, men är den tillräcklig för att skapa en framtida relation?

Framtid
Den mest påtagliga konsekvensen av föreningen med mitt kött och blod var att jag blev londonsvensk. Fyra år efter upptäckten flyttade jag hit för att bo med min etiopiska syster. Men det var ytterst inte en konsekvens av den biologiska kopplingen, utan snarare att den kompletterades med en social. Vi klickade helt enkelt, i det vardagliga och grundläggande – i diskussioner, i värderingar, intressen, hållningar.
Addis 2015. Jag och min faster. 

Utan en djupt känd social bindning är det hart när omöjligt att ha en varaktig, varm relation. Det är min konklusion: att för ett innerligt framtida förhållande går blodet på egen hand inte djupare än skinnet. Det attraherar, bjuder in, men räcker av sig självt inte längre än till tamburen. För att tränga in djupare – och (få) stanna kvar – krävs att man klickar och knyter an socialt. Som lagen lyder för varaktiga kärleksrelationer: det yttre får dig att stanna till, det inre får dig att stanna kvar.

Att jag funkade socialt med mitt kött och blod kan delvis bero på att såväl min etiopiska mammas och pappas familj var (väldigt) välbemedlade. I fall av u-landsadoptioner föreligger vanligen en slags dubbel klasskillnad, där adoptivföräldrar tenderar att komma från den rika världens medelklasser och adoptivbarn från den fattiga världens lägsta klasser. Men mitt kött och blod var socioekonomiskt burgna.

Detta kan ha underlättat vår sociala anknytning, motverkat spänningar i våra möten. Flera av familjemedlemmarna hade bott i Europa och USA. Min syster och faster hade fått påkostad västerländsk utbildning. Därför talade de bra engelska – så det grundläggande sociala verktyget, språket, var ingen barriär – och de hade utblickar och värderingar som inte stod i avsevärd konflikt med mina. De bad inte om pekuniära eller andra slags tjänster som kunde ha ansträngt vår relation.

Paris 2005. Jag, min etiopiska mamma och svenska pappa.

Kärlek
Så blodet ledde inte ipso facto till den hjärtliga förbindelse jag numera åtnjuter med min etiopiska släkt. Socioekonomi och språk, referensramar och ’kulturell’ kompatibilitet, spelade in. Det sociala arvet klickade med det biologiska. Det att mina svenska föräldrar också etablerat en god relation med min etiopiska familj stärker denna tes.

Kärlek är syret i varaktiga, innerliga relationer. Ögonen vättes 2004 när jag kopplade biologiskt med min mamma. De har därefter fuktats i jämna skov med insikten som regelbundet sköljer in om den kolossala kärlek jag varit och är föremål för – svensk, etiopisk, social, biologisk. Det är få förunnat. 

Ögonen kommer att vätas framöver. ■■