Monday, 29 May 2017

D-dagen: en tur runt Sword

Bayeux, en pittoresk normandisk småstad främst känd för tapeten. Ni vet, den som skildrar Vilhelm Erövrarens invasion av England och hans seger i Hastings 1066. Mindre känt är att Bayeux var den första franska staden att befrias av de allierade 1944. Dagen efter D tog brittiska trupper kontroll över Bayeux där Charles De Gaulle höll sitt första tal på befriad fransk mark. Av något mindre betydelse kom undertecknad runt 70 år senare på besök för en guidad D-dagstur. 

Vilhelm Erövrarens landstigning 1066 och de allierades 1944. Två invasioner över Engelska kanalen som skrivit världshistoria. I slaget vid Hastings leddes den högra normandiska flanken av Roger de Montgomerie. Nio sekel senare ledde hans ättling – fältmarskalk Bernard ’Monty’ Montgomery – den allierade armén i Normandie. Likt Roger var Monty dock inte den yttersta herren på täppan utan svarade till amerikanske generalen Dwight Eisenhower, ”the Supreme Allied Commander”, som efter en nöjaktig väderprognos på morgonen 5 juni gav ordern för invasionen att gå av stapeln följande dag.

Den 6 juni 1944, ett datum som blivit synonymt med facktermen ”D-dag”. Invasionen var uppdelad i fem sektorer: två amerikanska (Utah, Omaha) och tre brittiska (Sword, Gold, Juno). Som oförbätterlig brittofil hade jag bokat en halvdagstur kring Sword. Hämtningsplats var Bayeuxs tågstation. Där stod andra turister och väntade på att plockas upp. D-dagen har blivit stor industri i området.






Ett ungt amerikanskt par började kallprata med mig. När jag sade att jag skulle besöka en brittisk sektor blev de konfunderade. Brittisk? Nedslagen fick jag förmedla nyheten att andra än amerikaner medverkat på D-dagen. Parets frapperande okunskap väckte historieläraren i mig. Jag började docera, däribland om hur britterna bidragit med fler trupper och fartyg än USA under invasionen. De nickade artigt alltigenom föreläsningen och räddades till slut av att deras minibuss kom – vindrutan skyltad ”US beaches”.

Bayeuxtapeten kan beskrivas som en 1000-talets propagandarulle i actionformat. Troligen var det Vilhelms bror, biskop Odo, som beställde verket. På tapeten framställs anglosaxarna som hårt stridande men slutligen betvingade av den taktiska, heroiska normandiska hären. Mina fördomar övertalade mig att det unga paret var produkten av efterkrigstidens propagandarullar i actionformat. I den populära historieskrivningen i USA finns en stark tendens att göra världskriget till ett amerikanskt soloprojekt; en skrivning som inympat generationer med en förvrängd bild av historien. Huvuddelen av skulden kan läggas på Hollywood.

Film representerar i dag den viktigaste historiekällan för allmänheten, inte minst för ungdomen. Lägg till detta att Hollywood inte bara dominerar USAs men även resten av världens (åtminstone västvärldens) populärkultur. Härigenom har led på led av unga amerikaner, britter, svenskar, tagit till sig en historia ur vilken icke-amerikanska prestationer suddats ut, förringats, till och med knyckts.

Bayeux - en pittoresk småstad
I Steven Spielbergs Saving Private Ryan, den kanske mest inflytelserika D-dagsfilmen under senare tid, nämns britterna en gång – i form av ett förklenande uttalande om Monty. Britternas kapande av en tysk ubåt med Enigmamaskin i maj 1941, innan USA ens trätt in i kriget, blev i Hollywoods U-571 en amerikansk bedrift. Filmen gavs ut 2000 och beskrevs av premiärminister Tony Blair som en skymf mot brittiska sjömän. Storfilmen Pearl Harbor släpptes på dagen 60 år efter Japans attack. I filmen hinner den amerikanske pilothjälten delta i Slaget om Storbritannien där han leder brittiska piloter, briljerar och hyllas av en tagen brittisk flygkommendör som med skälvande röst konkluderar att: ”God help anyone who goes to war with America.” Alla filmer rönte internationella framgångar, även i Storbritannien.

Slutligen stod jag ensam vid stationen, övriga turister upplockade av guidebussar som skulle till de amerikanska sektorerna. Jag började bli orolig. Hade de ställt in den brittiska turen? Inte tillräckligt med intresse? Men till slut dök den upp, en minibuss med sex andra deltagare samt guiden Phillipe, en gemytlig man från Bayeux med förträfflig engelska. 

Första anhalt var Pegasus bridge. När vi debarkerade fick jag känslan av déjà vu. Hade jag varit här förr? Men till slut förstod jag att det berodde på min forna last som inbiten spelare av Call of Duty 2, ett andra världkrigsspel i vilket man utför diverse uppdrag som brittisk, amerikansk och sovjetisk militär. I ett av de brittiska uppdragen gällde det att som förtrupp till huvudinvasionen överta just denna bro och hålla den tills förstärkningar anlänt. 

Uppdraget baserades följaktligen på en verklig operation, men att miljön var så naturtroget återgiven i spelet att jag kände mig som på mammas gata överraskade. Jämför till exempel huset vid brons fäste (bortsett från fasadens färg) vilket fungerade som café nu som då. 



Phillipe berättade insiktsfullt om operationen medelst kartor och bilder.

Det var några minuter in på D-dagen som sex Horsaglidare lösgjorde sig från Halifaxbombarna som bogserat dem över kanalen. I vardera Horsa satt en pluton brittiska elitsoldater. Tre av planen letade sig tyst vidare inåt land, mot bron.

Uppdraget var att överrumpla den tyska garnisonen, säkra bron och hålla den tills förstärkningar anlänt. Utan bron skulle de allierade ha svårt att snabbt forcera sig vidare inåt land. Med bron skulle tyskarna snabbt kunna föra förstärkningar till stränderna.

Phillipe - en gemytlig guide
00.16 landade det första glidflygplanet, 40 meter från överfarten. Två minuter senare hade övriga plan landat. Två tyskar stod vakt. Britterna debarkerade och anförda av löjtnant Den Brotheridge stormade de bron. Brotheridge sköt en av vakterna som dock hann avlossa en lysraket varpå tyska kulsprutenästen gav eld och fällde Brotheridge, men inte utan att denne fick iväg en granat som slog ut ett näste.

På så vis ledde Brotheridge D-dagens första operation, avlossade D-dagens första skott, eliminerade den första tysken samt blev den första allierade soldaten att falla i strid på D-dagen.

Inom loppet av tio minuter hade britterna intagit bron och höll den trots tyska motattacker till att understöd anlände kl 00.52.

Phillipe berättade för oss att caféet är i samma familjs ägo som 1944. De blev alltså de första – enligt skylten utanför redan 5 juni (Londontid!) – i Frankrike som befriades från ockupationen. Den då nioåriga dottern är dagens caféföreståndare.

Bron ersattes 1994 och flyttades till Pegasusmuseet intill där man även kan beskåda en Horsaglidare. På platsen där Brotheridge föll ligger en röd krans. 






Amerikaner brukar klandra fransmännen för att inte visa nog tacksamhet för befrielsen (fransmännen riposterar med att jänkarna sällan tackar dem för frigörelsen från britterna). Även britter slänger emellanåt ut sådan kritik, gärna i en kontext av kritik av EU. Men en tur runt Swordsektorn visar att slikt tadel har tunt på fötterna. Överallt, från borgmästarhus till enkel koja, vajar Union Jack och Stars-and-Stripes jämte trikoloren.



Allehanda gator bär anglo-amerikanska soldatnamn. Torg ståtar med statyer av Eisenhower. Kommunen Colleville-sur-Orne har till och med döpt om sig i Montys ära till Colleville-Montgomery. 



Ranville. Vidstående bild exemplifierar detta. Bilden togs i Ranville, en by som befriades på D-dagen av Jack Watsons fallskärmssoldater. Hans torg låg mittemot turens nästa anhalt: en militär griftegård, en av de tusentals ”war cemeteries” som hyser soldater från Samväldet som föll under världskrigen. Gårdarna sköts av Commonwealth War Graves Commission (CWGC), en mellanstatlig organisation som vårdar 1.7 miljoner gravar runt om i världen, de flesta koncentrerade till Frankrike och Belgien. 


Gravarna ligger utspridda på 23 000 gårdar, kvantiteten en följd av att britterna begravde sina fallna där de föll (att jämföra med amerikanerna som samlade sina stupade i några få gigantiska gårdar). Gravstenarna är gjorda av vacker kritvit Portlandssten, uppradade i behaglig symmetri.


Längst bak i Ranville fanns en tysk avdelning vars vård bekostas av CWGCs tyska motpart. Många intressanta frågor väcks. Vilka ligger här? Pliktinkallade? Waffen-SS? Hur sörjer man som tysk? Får man sörja? Hur ser man på D-dagen: början på befrielsen eller början på nästa traumatiska kapitel (ockupation, förflyttning, delning) i Tysklands 1900-tal? Phillipe förfäktade i alla fall att dagens tyskar – efterkrigsgenerationerna – betraktar D-dagen på samma vis som fransmännen: inledningen på deras frigörelse. 

Det är komplext. 2004 blev Gerhard Schröder, vars far dog i kriget, den förste förbundskanslern som inbjöds att delta på högtidlighållandet av invasionen. 2014 deltog Angela Merkel. Meningarna går isär om huruvida Helmut Kohl, vars bror dog i kriget, ville ha en inbjudan. Han fick i alla fall ingen – vare sig 1984 eller 1994 – och uppgav i en intervju att det oavsett fanns ”ingen anledning för en förbundskansler att fira när andra högtidlighöll ett slag i vilket tiotusentals tyskar mötte en miserabel död”.

Phillipe sade att i den utsträckning tyskar gästade området så gjordes det främst i privat regi – guidebolagen hade sällan tyska kunder. Och ifall tyska veteraner som tjänstgjort i området dristade sig att besöka så uppgav de, om de blev tillfrågade, att de stridit på östfronten.

Tysk soldatgrav i Ranville

I kontexten av allt detta var det intressant att gå igenom gästboken i Ranville där en tyska från Hamburg tidigare under dagen skrivit: ”Thank you, we will never forget.” Eftersom hon skrivit på engelska får man anta att tacket riktades till de fallna britterna.

Efter Ranville åkte vi via ett batterikomplex i Merville till den anhalt jag mest sett fram emot:

The beaches of Normandy. Ett slagfält hugget i britternas mentala triumfbåge – i linje med Agincourt, Blenheim, Trafalgar. Med endast 30 minuter att tillgå hetsade jag mig att insupa miljön och ta intryck. Jag blickade ut över den horisontfria kanalen, tog in de milsvida flankerna, sökte föreställa mig hur det såg ut den där dagen: hur det lät, luktade, kändes. Men det var som fördömt, och underlättades knappast av den stilla atmosfären som rådde – vinden, vattnet, strosande par och familjer.


Med tanke på operationens omfattning hade väl 30 timmar inte räckt. Historiens största sjöburna invasion hade förberetts under två år, med effektivt underrättelsearbete, konsolidering av luft- och sjöherravälde, framgångrika vilseledande manövrar, teknologisk innovation och uppbyggandet i södra England av gigantiska resurser.

Dimensionerna överväldigar. Bara under första dygnet sattes nästan 7 000 fartyg och 12 000 flygplan in. Bland mycket annat fördes 156 000 soldater över, varav 29 000 till Sword; 1 500 stridsvagnar, inklusive flytande propellerdrivna Shermans; upp emot två miljoner ton delar började fraktas över för att monteras ihop till två konstgjorda hamnar i Normandie.

Så det är hart när omöjligt att sätta sig in i hur det var. Robert Capa tog som känt bilder men de flesta förstördes i ett fotolabb i London. Kvar finns mindre än ett dussin klassiska svart-vita fotografier. Spielberg ska ha inspirerats av dem när han skapade öppningsscenen i Saving Private Ryan. Scenen rankas som en av krigsfilmhistoriens bästa. Den är lång, hemsk, renons på romantiserande – och jag rekommenderar den starkt.

Alors, så var det slut på turen. Vi åkte tillbaka till Bayeux genom Normandies vackra landskap, ömsom lummigt, ömsom öppet. Phillipe släppte av oss på stationen och jag tog tåget till Paris. Följande dag var 14 juli.

Bastiljdagen. Jag avstod från huvudparaden längs Champs Élysées men sökte mig dit på eftermiddagen. Plötsligt stängdes gatan av, tömdes på folk och fordon, fylldes med säkerhetspersonal och – voilà! – så drog presidentkortegen förbi för ytterligare en ceremoni. Till folkets fotograferande steg François Hollande ut under Triumfbågen som är sprängd med namn på Napoleons slagfält i det första tysk(romersk)a riket, ett rike som Napoleon sedermera upplöste. 

Triumfbågen, genom vilken ockupationstrupperna från det andra tyska riket marscherade 1871, ett rike som sedermera upplöstes till följd av det första världskriget. 

Triumfbågen, genom vilken ockupationstrupperna från det tredje tyska riket marscherade 1940, ett rike som sedermera upplöstes till följd av det andra världskriget. 

Där, med trikoloren smällande i vinden till Marseljäsens galanta refräng gjorde Hollande sällskap med skröpliga veteraner från det senare världskriget kring minnesmärket ”Den Okände Soldatens Grav” som restes efter det förra.

Hollande hade just återvänt från intensiva diskussioner med Merkel om eurokrisen. Paris och Berlin var oeniga i mycket men kompromissade sig fram till en lösning.

Vid diskussionsbordet, ett bättre sätt att lösa europeiska konflikter på än de som prövats tidigare.

I en tid av djup kris för EU så kan en D-dagstur vara hälsosam. Vare sig man är anhängare av EU eller ej, så får den i ett historiskt perspektiv betraktas som en fenomenal bedrift – och bekräftelse på att människan kan dra lärdom av historian.

En dag vid Normandies stränder skulle göra många gott. ■