Thursday, 19 July 2018

Maqdala 1868 – hur britterna plundrade Etiopiens kultur


Victoria & Albert museum i London ställer för närvarande ut artefakter som plundrades från Etiopien av en brittisk armé 1868. Utställningen har gett denna dramatiska händelse befogad uppmärksamhet och intensifierat debatten kring kulturgods som togs under imperialismens era.
                                                      

Den brittiska imperialismens aptit på kulturskatter är ökänd, nog så refererad till i dagens populärkultur. Ta årets storfilm Black Panther där afroamerikanen Erik stjäl en afrikansk yxa från ett londonmuseum och snäser åt den protesterande museidirektören att yxan ”was taken by British soldiers in Benin” – på samma vis som direktörens förfäder ”took everything else.” Eller se satirserien Simpsons, där en episod utspelas i faraonernas Egypten och två barnkaraktärer kastas ned i en pyramid som förseglas av en vakt som skrockar: ”So long kids! Give my regards to the British Museum!”

I just British Museum står den kanske mest famösa av alla kulturskatter som fördes till London: en samling skulpturer från Parthenon i Aten som togs (lagligt eller olagligt beroende på vem du frågar) till England i början av 1800-talet. Celebriteter has sedan dess verkat för ett återbördande. Från Lord Byron i högstämd lyrik till stjärnadvokaten Amal Clooneys juridiska försök. Samlingen har sin egen specialdesignade sal. Fri entré.

Långt mindre kända är de runt 350 objekten – manuskript, kläder, smycken – som 1868 togs från Etiopien, då känt som Abessinien, av en brittisk expeditionskår efter att den besegrat Tewodros II:s trupper vid hans fort i Maqdala. För 150-års-jubileet har Victoria & Albert museum (V&A) ställt ut ett tjugotal av dessa objekt i en monter. En liten utställning som väckt stor uppmärksamhet.

"Maqdala 1868". V&As direktör Tristram Hunt (t. v.) 
inspekterar montern med Etiopiens ambassadör

Monterns pièce de résistance är en gyllene kejsarkrona smyckad med intrikat filigransarbete, pärlor och kristen symbolik. Bredvid den står en kalk av guld, flankerad av sirliga krucifix och religiösa dokument skrivna i det antika etiopiska språket ge’ez.

Tretton år innan de blev krigsbyte kröntes Tewodros till etiopisk kejsare efter att ha bokstavligt krigat sin väg till tronen. Av Storbritanniens drottning Victoria fick han en pistol i gåva (som han skulle komma att ta sitt liv med). Den kristne kejsaren skickade i sin tur petitioner 1857 och 1862 om brittiskt understöd mot de muslimska styrkor som omgav hans rike. London hade dock ingen avsikt att tillmötesgå Tewodros appeller. 1864 kom svaret i brysk form: “It is not desirable for her Majesty’s Agents to meddle in the affairs of Abyssinia”.

Tewodros II

En kränkt Tewodros svarade med att ta ett antal i Etiopien verkande européer som gisslan; en gisslan han sedermera utökade med britternas utsände gisslanförhandlare. Allt detta i takt med att opinionen piskades upp i Storbritannien, Tewodros porträtterad som en ’galen hund’, hans agerande en attack på brittisk prestige som måste beivras.

Till slut gav drottning Victorias regering klartecken för en militär fritagningskampanj som förkunnades i augusti 1867. Kampanjen kom att utgöra en enorm logistisk utmaning men som dåtidens supermakt tog man sig an den – om inte för att man måste så för att man kunde. I Zula i nuvarande Eritrea anlades en hamn och flera mil räls och väg byggdes inåt land för de 13 000 från främst Indien skeppade soldaterna med ett följe på 26 000 man och 40 000 djur.



Britternas läger i Zula. “A British Indian military base built in a few months, with a pier and railways, as well as a telegraph into the interior


Fritagandet var sekundärt, det här var främst en straffexpedition: för Tewodros till straff och androm till varnagel. När armén nådde fram till Maqdala i april 1868 släppte Tewodros den europeiska gisslan, men den brittiska befälhavaren Robert Napier insisterade likafullt på kejsarens villkorslösa kapitulation. Som Napier senare förklarade: ”It was essential for the vindication of our national honour, which [Tewodros] has so grossly insulted, that he should be removed forever from his place.”

Som i så många andra av dessa företag var slaget en asymmetrisk saga där tusentals mörkhyade kastade sig in och föll i den västerländska vapenteknologins vita hetta. Spjut och arkaiska musköter mot moderna gevär, granatkastare, raketer. I Maqdala förlorade den brittiska sidan tjugo man, ställt mot etiopiernas 2 000. Geografen Clements Markham blev ögonvittne och beskrev hur britternas:

Snider rifles kept up a fire against which no Abyssinian troops could stand. They were mown down in lines, and unable to get in range themselves […] they returned again and again to the charge with great bravery. But it was like a man struggling against machinery. The most heroic courage could do nothing in the face of such vast inequality in arms.

Ridån för Tewodros styre föll i samma takt som hans trupper. Som sista akt sköt kejsaren ihjäl sig med pistolen från Victoria varpå Napier brände ned Maqdala – efter att ha plundrat det på så mycket gods att det tog en armada elefanter och mulor att frakta bort allt. Tewodros fru Terunesh dog sedan under transporten från Maqdala varpå hennes tillhörigheter också fördes till Storbritannien. I V&As monter förevisas hennes silkesbroderade bomullsdräkt och silversmycken.

Kronan. Teruneshs bomullsdräkt. Kalken 

I imperialismens era var Napiers kampanj unik då den inte syftade till någon form av annexion. Likt godsen han plundrade lämnade hans trupper Etiopien. Inför parlamentet i London förfäktade den konservative premiärministern Benjamin Disraeli att Napiers bedrift minde i kraft och beslutsamhet om Hernán Cortés invasion av Mexiko, dock med tillägget att:

there is the fortunate difference between the Abyssinian expedition and the great invasion of Cortez – that we did not enter Abyssinia to despoil the innocent, but in a spirit of justice, humanity, religion, and civilization, and that we are about now to vacate the country in a manner which will prove to the world the purity of our purpose.

Som del av denna förment idealistiska mission tog britterna även med Teruneshs och Tewodros son, den sjuåriga prinsen Alemayehu. Drottning Victoria fattade tycke för pojken som sedermera utbildades på Rugby school. 1879 dog han av lungsäcksinflammation – och kanske ett brustet hjärta.

Prins Alamayehu med äventyraren Tristram Speedy kort efter 
ankomsten till England 1868. Drottning Victoria skrev sin dagbok: 
”Heard that the Empr. Theodore's poor little boy, whom we had been expecting since yesterday, had arrived […] Little Alamayou is a very pretty, slight graceful boy of 7 with beautiful eyes & a nice nose & mouth […] He can say one or two words in English. Capt. Speedy, who has brought him, says the poor boy will never leave him for a moment, & always sleeps near him. They are an extraordinary contrast, Capt. Speedy being 6ft 6" & having red hair”

Alemayehu ligger begravd i Windsor slott där minnestavlan uttrycker en diskutabel tacksamhet: "I was a stranger and ye took me in." Victoria gav en mer insiktsfull kommentar när hon skrev i sin dagbok: "Very grieved & shocked to hear by telegram, that good [Alemayehu] had passed away this morning. It is too sad. All alone in a strange country, without a single person or relative belonging to him. His was no happy life."

Prins Alamayehu aged twelve or thirteen, 
shortly before he went to Rugby School.
I Etiopien ses Alemayehu som en krigsfånge, en trofé för britterna, stulen på samma sätt som kulturgodsen. Addis Abeba har formellt anhållit om att få prinsens kvarlevor återbördade ihop med annat som togs från Maqdala. V&As direktör Tristram Hunt har öppnat för ett utlån av V&As föremål men under samma förutsättning som British Museum är villig att diskutera lån av Parthenonsamlingen till Aten: att garantier ges att artefakterna returneras. För många greker och etiopier är sådana offerter förnuftsvidriga skymfer – att låna vad som stals av en från den som stal det – och försätter dem i ett smärtsamt dilemma: vägra lån och du får aldrig hem ditt kulturarv, acceptera lån och du erkänner plundrarens äganderätt.

På V&As hemsida efterlyser Hunt en debatt om föremålen från Maqdala och deras plats i brittiska samlingar. Hunt, som i sin tidigare karriär var politiker och argumenterade emot att repatriera Parthenonsamlingen, vill att sagda debatt konfronterar de komplexa frågor som naturligen uppstår. Smakprov gavs när den etiopisk-ortodoxa församlingen i London besökte monterutställningen. Många påtalade att artefakterna hör hemma i Etiopien, deras bortförande ett brott och att de bör återbördas. Men röster hördes också om att det var tur i oturen att britterna tog artefakterna: bättre att de slutade upp hos vårdande europeiska kulturinstitut än hos korrupta etiopiska regeringar. Liknande omdömen återfinns i kommentarsfältet på V&As hemsida, exempelvis en användare som skriver: “I’m Ethiopian and went to see it. I think it’s the best place to be kept. We Ethiopians we don’t look after what we got”.

Varianter av detta argument har begagnats av Londons museum i relation till flera artefakter. Exempelvis, när Parthenonsamlingen förvärvades var templet delvis uppsprängt och kreti och pleti naggade flitigt på marmorn. Bättre då, menas det, att skulpturerna hamnade i British Museum. Argumentet kombineras gärna med att föremålen är (mestadels) gratis att se och att deras hemvist i London fört med sig att man på en och samma plats kan ta del av en svindlande mängd av världens kulturskatter: ett fullbordat faktum som – kontroverser till trots – avlat en unik kosmopolitisk kontext i vilken upplevelsen av den individuella artefakten förhöjs. Den är värd att bevaras, resonerar Hunt bland andra, denna unika världskulturella miljö som varje återlämnad artefakt riskerar att devalvera.

I rådande brexit tider kan geopolitiska överväganden dock komma att trumfa alla dessa argument. Ty för att kompensera för utträdet ur EU söker London en närmare relation med Samväldet, och här menas det att repatrieringar av kulturgods skulle påtagligt öka landets goodwill bland de forna kolonierna.



"Tewodros begår självmord."
Illustration från en spansk 

tidning 1875 
Tewodros beslut att hellre strida och dö än kapitulera har bidragit till hans ikonstatus i dagens Etiopien. Kejsaren hade progressiva ambitioner, som att avskaffa slaveri, modernisera landets administration och bekämpa korruption. Men han var heller ingen duva, ökänd för sin våldsamhet, nyckfullhet och drog sig inte själv från att plundra. Lika stolt som han var diplomatiskt vårdslös hade han fått stora delar av Etiopien emot sig när britterna tågade mot Maqdala, något som avesvärt underlättade deras frammarsch.

När krigsbytet diskuterades ansträngde sig liberala britter att hålla isär Tewodros från hans befolkning. Till exempel var kronan och kalken i V&As monter föremål för en parlamentsdebatt 1871. Disraeli hade då ersatts som premiärminister av sin nemesis, liberalen William Gladstone, som argumenterade för artefakternas återbördande då britterna:

were never at war with the people or the churches of Abyssinia. They were at war with [Tewodros], who personally had inflicted on them an outrage and a wrong.

Känd för sin imperiekritik beklagade Gladstone emfatiskt “that those articles were ever brought from Abyssinia”, argumenterade empatiskt att för britterna var artefakterna oväsentliga men “probably to the Abyssinians sacred and imposing”, och ifrågasatte envist varför de ”were thought fit to be brought away by a British army.”

Kronan och kalken är än i London. I dag i en monter i V&A, ett museum som etablerades under imperialismens era och som med miljontals artefakter från fem millenier och världens alla hörn ger en onekligen unik encyklopedisk kontext att uppleva de etiopiska kulturskatterna i.


“The important point is that the claims of encyclopedic museums should be weighed against the rights of peoples whose heritage has been plundered. Even as they celebrate universalism, Europeans understandably cherish their own national stories. Former colonies also have a right to reach back into history. 
The panoramic perspective at the V&A comes at the price of denying the vast majority of Ethiopians access to precious emblems of their culture. How many will catch a glimpse in London of the imagination and craftsmanship of their ancestors? They belong in Addis Ababa. The British Museum’s Benin bronzes and caseloads of ethnic art […] fall into the same category.”

Det är en liten men ansenlig utställning som V&A bjuder (bokstavligen) på. Lika estetiskt behaglig som känslorna den kan röra upp är obehagliga, lika intagande som frågorna den väcker är svåra, lika vördsamt curerad som det är ett faktum att det utställda plundrades ■■


                                                      

”Maqdala1868” pågår till 30 juni 2019. Fri entré.

Victoria and Albert museum (Cromwell Rd, Knightsbridge, London SW7 2RL). 
Närmaste station: South Kensington.